Med eller emot hästen? / With or against the horse?

Sudden.
Bild lånad härifrån

Kom upp till stallet och ser till min relativa besvikelse att jag ska rida fullblodet Sudden. Sudden är en underbar personlighet, men en som jag har mycket svårt att kommunicera med. Vi hamnar i en oändlig dragkamp, där han hänger sig i bettet och jag från mitt håll drar honom i munnen. Det är på inget sätt ett bra upplägg för kommunikation med hästen, vilket ridning till syvende och sist handlar om – att med minsta möjliga hjälper förmedla till hästen vad jag vill att den ska göra. En duktig ryttare gör detta i harmoni med hästen med minimalt med utrustning, i de värsta fallen handlar det om sparkar, slag och allehanda hjälpmedel och tvång. Vi vanliga ”svenssonryttare” hamnar någonstans på skalan däremellan, förhoppningsvis närmare harmonin än tvånget.

Hur som haver, jag ser framför mig en timmes kamp där varken jag eller Sudden är glad – tills jag inser att han numer faktiskt går på hackamore, ett bettlöst huvudlag. Kanske kan det gå vägen ändå?! Sitter upp på denna fina, vita häst, tar tyglarna och skrittar iväg. Genast får jag en känsla av en mycket gladare och mer harmonisk Sudden. Han skrittar på ett avslappnat sätt, och lyssnar på mina hjälper. 

Efter lektionens slut är både jag och hästen trötta, genomarbetade – och glada! Vi har jobbat mycket med just kommunikation; att flytta hästen sidledes, att växla tempo och gångart – och att hela tiden känna efter var vi har hästen under oss. Går bakdelen där den ska, eller spårar den till sidan? Sitter jag rätt i sadeln? Lyssnar hästen på mina små förhållningar, eller när jag ber den att länga steget? Allt detta som är grundpelarna i ridning. 

Till min glädje har jag kunnat förmedla vad jag vill att han ska göra utan att hamna i dragkamp eller tjafs, och han har lyssnat och gjort sitt bästa. Inte någon gång har vi hamnat i konflikt, och det känns så bra i min själ. Säkert också i hans.

Det får mig att fundera på hur många hästar som kanske skulle må bättre av att slippa ha bett i munnen… En häst som gapar försöker tala om något för oss; kanske gör det ont i munnen eller kanske känns det bara obehagligt. Istället för att ta reda på vad som är fel, och kanske låta hästen slippa bettet, sätter vi i många fall på nosgrimma med nosrem, eller remontgrimma, och tvingar ihop hästens mun. Självklart görs detta i de allra flesta fall med kärlek till hästen, och med den kunskap man besitter just då. Jag har gjort det, många gånger. Men med åren har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vi av tradition gör, och istället funderar jag mycket på hästens behov och hur vi uppfyller dem. Jag riktar ingen kritik mot någon som med kärlek tar hand om sin häst, men önskar att fler var nyfikna på det som går utanför vår traditionella ridtradition och hästhållning och börjar ifrågasätta det ”som vi alltid gjort”. Hästar är underbara, osjälviska varelser som förtjänar att hanteras med respekt för det de är i själ och hjärta – en fri själ med stäpperna som hem och vinden blåsandes i man och svans.    

Free at heart...

I arrived at the stables and saw to my disappointment that I had been given the thoroughbred Sudden for today’s lesson. He has a wonderful personality, but so far we have not been able to communicate very well. We usually end up in a never ending tug-o-war, where he bites down hard on the bit and I pull back on the reins on my end. This is far from a good way of communicating, and what riding boils down to in the end is communication. How do I make the horse understand what I want it to do, with a minimum of aids. A skilled rider does this in harmony with the horse with a minimum of equipment, in the worst cases we see kicking and yanking with all sorts of extra equipment and force. The majority us riders end up somewhere in between, hopefully more towards the harmony end of the scale than the opposite.

Anyway, I foresee an hour long battle where neither I nor Sudden will be happy and content, until I realise he is now ridden with a hackamore – a bitless bridle. Maybe there is hope after all! I mount this beautiful grey horse, and immediately get a feeling of a far more content and happy horse. He is walking in a relaxed way, and really listens to me. 

After the lesson both I and Sudden were tired and well exercised – and happy! We  focused on communication, on moving the horse sideways, on changing tempo and gaits, on feeling where the horse is beneath me – is his hind quarters where I want them to be? Is my position in the saddle correct? Is the horse listening to what I ask it to do? All that is the basics in riding. 

To my great joy I find that I have been able to communicate what I want him to do, without any fuss or tug-o-war, and he has really listened and done his very best. Not once did we end up in a conflict, and my souls is happy. This is what it should feel like. 

It makes me wonder how many horses would be happier without a bit in their mouth… A horse that gapes, or tries to avoid the impact of the bit, is trying to tell us something. Maybe the mouth is hurting, or maybe the horse just isn’t comfortable having a bit in the mouth. Instead of respecting this, and trying to find the reason to why the horse acts the way it does, we put different kinds of bridles on them, forcing the mouth shut. This is, of course, in most cases done with love and with the knowledge the rider has at that very moment. I’ve done it, many times. But over the years I have come to question what we do out of tradition, and how much we take the horse’s natural needs into consideration. Do we respect them at all? I’m not aiming at critising anyone that handles and treats their horse with love, but to hope that more people would look with curiosity at what is done outside the norms of our traditional horse handling, and start question what “has always been done this way”. Horses are wonderful giving creatures, that deserve to be treated with respect to what they are at heart – a free spirit roaming the wide plains with the wind blowing through mane and tail.