Vilket drama... / All that drama...

Klockan straxt efter fem i morse kom Zassi ner-rinnande från övervåningen och mötte mig med glada viftningar av den lilla svansstump hon har kvar. Satte på henne selen och ropade på Abi som somnat om på äsacko-säcken. Ut i den tidiga morgonen gick den lilla trion, och efter 20 meter tvärstannade Zassi.
Där stod hon, min lilla terriertös, på tre ben och var fullständigt blockhalt. Undersökte trampdynorna för att se om hon trampat på något vasst, men icke. Satte ner henne för att se om det var något tillfälligt, men icke.
Bar henne ett 50-tal meter till, till grönområdet vid lekparken, där jag satte ner henne för att se om hon var bättre, och för att hon ännu inte hade kissat. Fortfarande blockhalt.
Jaha...bar henne hem igen, och satte oss i det bästa ljuset jag kunde hitta för att leta efter minimala glasbitar eller liknande, men kammade noll.
Böjde igenom alla leder, med noll resultat. Klämde och kände på klor och tår, och tyckte att jag kanske möjligen fick en liten reaktion på tån, men å andra sidan kanske jag inbillat mig.
Lät henne ligga i soffan medan jag gjorde i ordning mig, hämtade nyvaken Andrew, väckte Liam och tappade en macka i golvet. Vid den senare händelsen kom Abi flygande som en projektil, som vanligt, men Zassi låg stilla i soffan och spetsade möjligen öronen lite extra.
Börjar ana att hon nog verkligen har skitont!
Vid halv sju packade jag ihop son och jobbväskan, och gick ut med dem i bilen. Kom tillbaka in och bar ut Zassi på gräsmattan för ev. kissning. Hon stod stilla.
Bar henne till bilen, och åkte till mormor och morfar, som idag skulle lämna Andrew på dagis eftersom Liam började jobba kl 7 och jag normalt sett skulle ha suttit på tåget.
Hos mormor och morfar låg hon stilla i fåtöljen där jag la henne, trots att frukost dukades fram i köket. Vi bar ut henne två eller tre gånger i väntan på att klockan skulle bli åtta, och jag kunde ringa veterinären, men fortfarande blockhalt och kissvägrande hund.
Veterinären sa åt mig att komma in på en gång, så än en gång bar jag ut Zassi till bilen och sen in till veterinären där han snabbt konstaterade att hon verkligen var BLOCKHALT.
Böjde igenom allt en gång. Sen en gång till, och hittade till sist en tå som hon reagerade på. Samma tå som jag tyckte att hon nog reagerat på.
Min hund hade stukat en tå. Japp. En tå.
En smärtlindrande spruta i nacken, gos och kel av världens bästa veterinärer, XL vet AB i Örbyhus, och recept på värktabletter som hon ska ta i 10 dagar.
Redan när jag satte ner henne på golvet igen stödde hon lite på benet, och ute på parkeringen kissade hon äntligen. Läääänge.
Abi tackar hjärtligt över att syrran ordnat så att hon slipper gå långpromenader på tre veckor.

Just after five am this morning, Zassi came trotting down the stairs and met me with a happy tail. Whatever tail she has left, that is. I put on her harness and called Abi, and our little trio left the house for a morning walk. 20 meters later Zassi stopped and wouldn't move. There she was, my little terrierlass, on three legs and as lame as lame can be. I examined the pads of her paw to see if there was anything stuck in them, but found nothing. Put her down to see if maybe it was just something very temporary, but not. 
Carried her the fifty odd metres to the lawn by the play ground to see if she needed to pee and to see if she was ok. Still not moving.
Well well, carried her home and sat down in the best possible light to see if I could find anything sharp in her paw, but found nothing. 
Went through all her joints to locate the pain, but found nothing. Went through toes and claws, and thought I might possibly maybe have spotted a reaction on of the toes; but on the other hand maybe I didn't. 
I let her lay on the couch and got myself sorted, carried a just woken up Andrew downstairs, woke Liam up and dropped a sandwich on the floor. At the latter event Abi came shooting out into the kitchen, as usual when food is concerned, but Zassi lay still on the couch and only pricked her ears slightly. 
Started to realise she really was in a lot of pain!
At around half six I got Andrew ready for dagis, and my work bag ready for work. Took them out to the car, and then came back for the dogs. Carried Zassi out onto the lawn to see if she would do a pee, but no. We then headed off to mormor and morfars, as they were dropping Andrew off to the day care what with Liam working at 7am and I would normally already be on the train. 
At mormor and morfar's she stayed still on the chair where I put her, despite food being put on the table in the kitchen. 
We carried her out into the garden two or three times while waiting for the clock to strike eight and thereby for the vets to open. No pee and still immobile. 
The vet told us to come in straight away, so I carried her out into the car again and then up to the vets. He quickly confirmed that she was LAME for real, and then went through the paw and the joints pretty much as I had already done. Twice. In the end he found a reaction in the toe where I thought I had noticed something. 
My dog has a sprained toe. Yep. Sprained toe.
Injected with pain relief, lots of cuddles from the greates vets I've ever met, and a prescription for pain relief we're to give her for ten days. 
Already when I put her down on the floor again, she started to put some weight on the paw again, and outside the vets she finally peed. For a loooong time. 
Abi is very pleased that her sister has got her out of the long walks for three weeks!

Nytt hem sökes!

Dessa underbara små kattsyskon söker ett kärleksfullt hem där de får slippa tjurskalliga terriertöser som vägrar se dem som annat än mellanmål. De är ungefär ett halvår gamla, och vi hade tänkt att de skulle få bli utkanter nu i vår.
TomTom, den orange hanen, påminner starkt om katten Gustaf; älskar sin mat och skulle gärna bli kliad på magen hela dagen lång.
Russin, honan, är lite som damer är mest. Vill gärna ha saker gjorda på hennes sätt, så även gosningarna. Favoritplatsen är på min axel, där hon har full koll på allt som händer.
Dessa underbara missar förtjänar en mycket bättre tillvaro än den de har idag, på vår övervåningen med vovvarna på vakt nedanför grinden i trappan.
Om ni vet någon bra människa där ute som vill ha två supersociala, barnvänliga och fantastiskt kelsjuka katter kan ni väl hänvisa dem hit?

Underbara lilla Russin, som dessvärre inte riktigt gillade blixten...

Livsnjutaren TomTom, som inte heller han gillade blixten...

Our lovely cats are looking for a new home, far away from sour terrier lasses who can't stop looking at them as elevenses on legs...

Med eller emot hästen? / With or against the horse?

Sudden.
Bild lånad härifrån

Kom upp till stallet och ser till min relativa besvikelse att jag ska rida fullblodet Sudden. Sudden är en underbar personlighet, men en som jag har mycket svårt att kommunicera med. Vi hamnar i en oändlig dragkamp, där han hänger sig i bettet och jag från mitt håll drar honom i munnen. Det är på inget sätt ett bra upplägg för kommunikation med hästen, vilket ridning till syvende och sist handlar om – att med minsta möjliga hjälper förmedla till hästen vad jag vill att den ska göra. En duktig ryttare gör detta i harmoni med hästen med minimalt med utrustning, i de värsta fallen handlar det om sparkar, slag och allehanda hjälpmedel och tvång. Vi vanliga ”svenssonryttare” hamnar någonstans på skalan däremellan, förhoppningsvis närmare harmonin än tvånget.

Hur som haver, jag ser framför mig en timmes kamp där varken jag eller Sudden är glad – tills jag inser att han numer faktiskt går på hackamore, ett bettlöst huvudlag. Kanske kan det gå vägen ändå?! Sitter upp på denna fina, vita häst, tar tyglarna och skrittar iväg. Genast får jag en känsla av en mycket gladare och mer harmonisk Sudden. Han skrittar på ett avslappnat sätt, och lyssnar på mina hjälper. 

Efter lektionens slut är både jag och hästen trötta, genomarbetade – och glada! Vi har jobbat mycket med just kommunikation; att flytta hästen sidledes, att växla tempo och gångart – och att hela tiden känna efter var vi har hästen under oss. Går bakdelen där den ska, eller spårar den till sidan? Sitter jag rätt i sadeln? Lyssnar hästen på mina små förhållningar, eller när jag ber den att länga steget? Allt detta som är grundpelarna i ridning. 

Till min glädje har jag kunnat förmedla vad jag vill att han ska göra utan att hamna i dragkamp eller tjafs, och han har lyssnat och gjort sitt bästa. Inte någon gång har vi hamnat i konflikt, och det känns så bra i min själ. Säkert också i hans.

Det får mig att fundera på hur många hästar som kanske skulle må bättre av att slippa ha bett i munnen… En häst som gapar försöker tala om något för oss; kanske gör det ont i munnen eller kanske känns det bara obehagligt. Istället för att ta reda på vad som är fel, och kanske låta hästen slippa bettet, sätter vi i många fall på nosgrimma med nosrem, eller remontgrimma, och tvingar ihop hästens mun. Självklart görs detta i de allra flesta fall med kärlek till hästen, och med den kunskap man besitter just då. Jag har gjort det, många gånger. Men med åren har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vi av tradition gör, och istället funderar jag mycket på hästens behov och hur vi uppfyller dem. Jag riktar ingen kritik mot någon som med kärlek tar hand om sin häst, men önskar att fler var nyfikna på det som går utanför vår traditionella ridtradition och hästhållning och börjar ifrågasätta det ”som vi alltid gjort”. Hästar är underbara, osjälviska varelser som förtjänar att hanteras med respekt för det de är i själ och hjärta – en fri själ med stäpperna som hem och vinden blåsandes i man och svans.    

Free at heart...

I arrived at the stables and saw to my disappointment that I had been given the thoroughbred Sudden for today’s lesson. He has a wonderful personality, but so far we have not been able to communicate very well. We usually end up in a never ending tug-o-war, where he bites down hard on the bit and I pull back on the reins on my end. This is far from a good way of communicating, and what riding boils down to in the end is communication. How do I make the horse understand what I want it to do, with a minimum of aids. A skilled rider does this in harmony with the horse with a minimum of equipment, in the worst cases we see kicking and yanking with all sorts of extra equipment and force. The majority us riders end up somewhere in between, hopefully more towards the harmony end of the scale than the opposite.

Anyway, I foresee an hour long battle where neither I nor Sudden will be happy and content, until I realise he is now ridden with a hackamore – a bitless bridle. Maybe there is hope after all! I mount this beautiful grey horse, and immediately get a feeling of a far more content and happy horse. He is walking in a relaxed way, and really listens to me. 

After the lesson both I and Sudden were tired and well exercised – and happy! We  focused on communication, on moving the horse sideways, on changing tempo and gaits, on feeling where the horse is beneath me – is his hind quarters where I want them to be? Is my position in the saddle correct? Is the horse listening to what I ask it to do? All that is the basics in riding. 

To my great joy I find that I have been able to communicate what I want him to do, without any fuss or tug-o-war, and he has really listened and done his very best. Not once did we end up in a conflict, and my souls is happy. This is what it should feel like. 

It makes me wonder how many horses would be happier without a bit in their mouth… A horse that gapes, or tries to avoid the impact of the bit, is trying to tell us something. Maybe the mouth is hurting, or maybe the horse just isn’t comfortable having a bit in the mouth. Instead of respecting this, and trying to find the reason to why the horse acts the way it does, we put different kinds of bridles on them, forcing the mouth shut. This is, of course, in most cases done with love and with the knowledge the rider has at that very moment. I’ve done it, many times. But over the years I have come to question what we do out of tradition, and how much we take the horse’s natural needs into consideration. Do we respect them at all? I’m not aiming at critising anyone that handles and treats their horse with love, but to hope that more people would look with curiosity at what is done outside the norms of our traditional horse handling, and start question what “has always been done this way”. Horses are wonderful giving creatures, that deserve to be treated with respect to what they are at heart – a free spirit roaming the wide plains with the wind blowing through mane and tail. 

Underbara hoppning / Glorious jumping

Ridlektionen igår bjöd på hoppning, till min stora glädje! Att jag sen dessutom fick den häst som absolut vill följa med hem och bo i vårt garage, Spirit, gjorde inte saken sämre. Dagens övning var Stjärnan, som för er invigda hästnördar genast framkallar en mental bild av hopp-sväng-hopp-sväng-hopp-sväng-hopp. För icke invigda kan det förklaras som fyra hinder placerade mitt på ridbanan, och uppställda som ett litet kryss som man sedan rider över i en åtta.
Övningen är en liten dröm om man sitter på en c-ponny som man kan vända runt hinderstöden, lite mer arbetssam om man sitter på en stor häst som inte alltid får med sig hela kroppen runt i högersvängarna - huvudet vänt maximalt till höger men kroppen fortsätter rakt fram. Ungefär. Då får man rida med allt man har för att få även kroppen att tycka att den ska mot hindret.
Varje gång jag hoppar inser jag hur fenomenalt roligt det är, och hur mycket jag saknar det!! Just den där känslan av att komma perfekt på hindret och sen seeeegla över det... mmmm... Jag har ett par såna språng som jag bär med mig i mitt minne, där jag fortfarande kan känna hur de sista galoppsprången mot hindret kändes, och sen själva språnget... Det var tider det!!
Nu ska jag väl erkänna att särskilt många såna språng var det inte igår, men kul ändå! Jag kände mig dock lite otillfreds efteråt. Skulle så gärna vilja hoppa lite högre än fjuttiga 90 cm någon gång, för att se om jag fortfarande kan. Det behöver inte alls vara 1,40 hinder igen, men i alla fall 1,20... Eller 1,10... Ullis - snääääääääääällla?!

Riktigt så här högt hoppade inte vi...
Visste du förresten att världsrekordet i höjdhoppning - inte puissance som ovan - sattes redan 1949 av fullblodet Huaso. Han hoppade smått otroliga 2,47 m!!!
We didn't quite jump this high...
Did you know, by the way, that the high jump word record - not puissance like above - is held, since 1949, by the thoroughbred Huaso. He jumped a staggering 2m47cm fence!!

At the riding lesson yesterday we did show jumping, to my great delight. And then being give the one horse that absolutely want to come and live in our garage, Spirit, did in no way make the day worse. Quite the opposite. The exercise of the day was the Star. For all horse geeks out there who have done this exercise before (although it's more than likely called something completely different in English) a mental picture of jump-turn-jump-turn-jump-turn-jump will pop up. For the rest of the world it could be described as four fences put at the very centre of the arena, in the shape of a X that you jump in a figure 8 shape.
This exercise is a ball if you're riding a small pony that you can turn arond the fence stands. A little bit more toiling if you're on a horse. Especially a horse who can't quite keep his body together when turning to the right - the head turned to the right as far as it goes, but the body keeps going straight ahead. It takes a whole lot of riding to convince that body to follow the head to the right, I can assure you. 
Every time we do jumping I realise how much I love it, and how much I miss it. That feeling of the perfect jump, when you leave the ground perfeclty and then just saaaiiiillll over the fence...mmmm...bliss! I have a few memories of jumps like that, where I can still feel the last few strides coming up to the fence and then the jump itself.. Ah, those were the days. 
I have to admit far from all the jumps yesterday were like that, if any. But still soooo much fun! 
Still, it did leave me a little unsatisfied. I would so love to jump a little higher than the measly 90 cm we have done lately. Not necessarily 1m40 again, but maybe 1,20. Or 1,10. Just to see if I still can do it. Pleeeaaaasseeee Ullis?! (Ullis being our instructor)

Testa bara lite.../ Tested just a small bit...

Kunde inte låta bli. Det fullkomligen spratt i fötterna av vilja att springa. Alltså sprang jag korta sträckor idag på hundpromenaden. Inte långt, mest bara för att testa hur foten kändes, och för att det var så himla roligt!! Måtte bara denna attans fot bli bra snart!!!
Sitter i skrivande stund med en munkorgsförsedd Zassi i knät. Katterna är nere med oss, och jag vill gärna försäkra mig om att det inte blir några oförhappande kattmackor som mellanmål.

Den här fina tröjan skickade Fam Ivers till oss!!
This fab jersey was sent to us by the Ivers family!!

I couldn't help it. My feet were literally buzzing with a desire to run. And thus I ran. Just very short stretches while walking the dogs. I wanted to test the foot, and it simply felt so good to run again. If only this flipping foot would get better soon!!
As I write this, I've got a muzzled Zassi on my lap. The cats are down here with us, and I prefer to take precautions so as to not invite her to an avening cat snack. 

Food 4 thought

När ens tjockkov till terriertös går så långsamt efter cykeln att hon nästan går baklänges och skapar trafikstockning är det dags att köpa en cykelkorg i terrierstorlek. Och blodtryckssänkande medicin.

Qhen ones sausauge of a terrier lass walks so slowly behind the bike that she nearly goes backwards while causing traffic chaos it's high time to get a terrier sized cycle basket. And blood pressure lowering meds.

Allmänt pladder / Just babbling...

Zassi sitter som ett litet ljus framför grinden i trappan och hoppas att katterna ska komma ner. Abi ligger utslagen under en filt och hoppas att katterna ska stanna där de är så hon får sova ifred.
Jag sitter i soffan med några tända ljus och tänker jobba en timme eller så. Det börjar ju dra ihop sig så sakteliga mot den 1 oktober och en ny tjänst, och därmed är det trådändar att knyta ihop och överlämning att skriva på.
Ser dessutom fram emot den resa till Kambodja som med största sannolikhet blir av i november.
Det finns mycket att se fram emot!

Zassi is sitting in front of the stairs hoping the cats will come running down. Abi is lying under a blanket fast asleep hoping the cats will stay well away so she can sleep in peace and quiet.
I'm on the couch - no surprise there - with a few candles lit planning on working for an hour or so. We are getting even closer to the 1st October and my new job. This means there are loose ends to tie up, and instructions for my replacements to write.
And on top of that, I have a trip to Cambodia to look forward to. It's not all finalised yet, but if it happens, take off will be in November. 
There is so much to look forward to!

Höstdag / Autumn day

Idag har hösten gjort entré. Grått och regnigt, så det känns jättebra att sitta inne vid köksbordet och jobba. Har hela dagen för mig själv, innan hämtning kl 14, så jag bör hinna jobba undan massor av sånt som inte blivit gjort på jobbet.
Terriertöserna ligger och sover i varsin hundsäng vid mina fötter. Dörren är öppen till gästrummet där TomTom och Russin huserar men än har de inte letat sig ner. Hoppas att det kommer att bli ännu fler framsteg i vår kattinskolning.

Andrew var så glad i morse när vi gjorde oss i ordning för förskolan. Han skulle ju få ha sina älskade rosa gummistövlar på sig, och med dem kan man hoppa i varenda vattenpöl man ser. Vilket han också gjorde.
Sötfisen som är som en sol på morgonen och glatt gick in till fröken C i morse, satte sig på en stol och försåg sig med kex och mjölk. Vägen till den unge mannens hjärta går utan tvivel genom magen!

Autumn has really arrived today. Grey and rainy. It feels really good to be sitting at the kitchen table and do some work. Naturally with a cup of tea by my side. I've got until 2pm all to myself, and count of getting loads done. You know, all these things that kind of don't get done at work. 
The terrier lasses are snoring away by my feet, tucked up in their dog begs. The door is open to the guest room where TomTom and Russin hold court. They haven't ventured downstairs yet, but hope they will come bounding down soon. I also hope we will make even more progress in the cat introduction today. 
Andrew was really happy this morning as we got ready for the creche, cause he would get to wear his beloved pink wellies. Wellies that are great for jumping in all the water puddles he can find. 
My little sweet pee was in his very best sunshiny mood this morning, and happily trundled in to C at the creche this morning. He sat down at a chair next to C and helped himself to a biscuit and some milk. The quickest route to his heart is definitely through his tummy. 

Kattuppdatering / Cat update

Idag har vi gjort framsteg!! TomTom och Zassi har nästan hälsat på varandra! Russin är fortfarande lite skeptisk, men båda kommer fram och leker trots att Zassi och Abi är i rummet.
Skruttan Zassi är såklart spänd som en fjäder, men är det en klart skillnad mot igår. Abi tar det hela med ganska stor ro och gör allt för att inte verka läskig.
Kanske går det vägen ändå!!

We've made progress today! TomTom and Zassi have almost sniffed each other! Russin (Raisin) is still rather sceptical, but the pair of them come out and play even though Abi and Zassi are in the room. 
My little trooper Zassi is like a high strung coil, but still there's such a difference to yesterday. Abi is quite at peace with the whole situation, and seems to make an effort not to appear scary. 
Maybe, maybe it will work in the end!

Blåsigt värre /Blistering...

Äntligen kom jag ut och sprang en sväng igen!
Efter sista rundan hade jag bestämt mig för att bara springa 5 km idag, för att hålla det på en lagom nivå. De första dryga 2 km körde jag på asfalt och därefter på banvall och gräs. Insåg efter ungefär 3 km, när det började bli härligt lätt att springa, att det är så lång tid det tar för mig att bli riktigt uppvärmd. Det har faktiskt aldrig tänkt på tidigare!
Fokuserade idag på teknik; att springa med korta, lätta steg och springa igenom steget ordentligt; hålla huvudet högt och rakt; och att springa mer på både tå och mellandel. Bitvis fick jag till det riktigt bra och emellanåt glömde jag bort det, men summa sumarum var det en riktigt skön runda.
Zassi var med och drog hela tiden, och vi landade på 5.9 km i 5.47km's tempo. Helt ok.
När vi kom in kändes det som att ett liten sten fastnat under foten, så jag slängde upp tassen på knät och hittade inte en sten men detta...

Härligt rund och blodfylld...
Nicely filled with blood...

Betydligt mindre blåsa på vänster fot, men även en ny liten en på "långtån". Den på "ringtån" är sen förra rundan.
A lot smaller blister on the left foot, but also a new one on the middle toe. The one on the "ring toe" is from the last time. 

Nu sitter vi och avslutar kvällen med lite kex och underbara lokalproducerade ostar från Eskesta Gårdsmejeri.
Imorgon utökar vi vår familj lite...

I finally managed to get out for a run again.
After my last run, where I overdid it a bit, I decided to run only 5 km's to keep it at a good level. I ran the first 2 km's on tarmac, and after that mostly on grass. After about 3 km's the running got really nice and easy, and I realised that it actually takes me about 3 km to warm up. I've never even thought about that before. 
I tried to focus on running correctly today, to run with short, light strides; keeping my head straight and aligned with the rest of the body; and running more on toe and middle part of the foot, inseatd of only the toe. It sometimes worked really well, and sometimes I totally forgot to remember. But, in all it was a really nice run! Zassi kept the pace, and we ended up running 5,9 km at a pace of 5,47 min/km. I'm quite happy with that. 
When we got in it felt like a stone had got stuck under my foot, but when I looked it was the blisters shown above. 
We're now enjoying our Friday evening with crackers and wonderful locally produced cheeses from Eskesta Gårdsmejeri.
Tomorrow we will welcome new members to our family...

Hoppeglad / Hoppingly happy

Vilken härlig ridlektion det blev på stora utebanan i den underbara kvällsolen!
Vi vara bara tre tjejer som red ikväll, så det var nästan som en privatlektion. Bea, som jag inte alltid lyckas så bra med, gick som en liten gudinna! Underbar, framåt galopp med härlig bjudning och attityd; runda fina språng; mjuk och fin i munnen.Nu har poletten trillat ner lite på hur hon ska ridas, och hoppas innerligt att jag kan överföra det på nästa dressyrlektion. Framåt, framåt framåt är modellen!
Kul var det i alla fall, och glada terriertöser stormade fram när jag kom hem. Det är härligt att bli hund-välkomnad!!

Finaste Bea. Beautiful Bea.
Fotot har jag lånat härifrån

What a great riding lesson we had up on big outdoor arena, in the evening sun. 
There were only three of us riding tonight, so it was almost like a private lesson. Bea whom I haven't gotten along to well with before was like a godess! Wonderful, energetic canter with great attitude; rounded jumps with great action; nice and soft mouth. I am now one step closer to actually understand how she works, and truly hope I'll be able to use it on the next dressage lesson. Forward with lots of energy is the key!
It was such fun, and then being met by two over happy terrier lasses as I got home made the evening even better. There is no welcome like a doggie welcome.

Äppel päppel / Apples

Husmorskväll med äppelmoskok. Moset fick med beröm godkänt av maken, och även av mina egna smaklökar. Nu ska det svalna lite och sen tänkte jag trycka in det i frysen. Riktigt hur jag ska få plats vet jag inte, men finns det hjärterum finns det stjärterum. Även i kalla utrymmen som frysar. 

Här även till terriertösernas stora glädje dammat av klickern, men känner mig som ett stort hack i skivan. Ingen nytt lixom, och ingen inspiration. Men, de var rätt glada ändå. 

Vill så gärna vara så där härligt peppig och superengagerad i mina härliga vovvar, men jag kommer aldrig längre än till tanken och önskan. Freestyla som Stina, valla som Mackan eller vara allmänt skitduktig som Sharon. Istället får jag nöja mig med att vara jag, och satsa på att kanske bli så bra när jag har lite mer egentid kanske. Eller så forstätter jag att "samla" på mina övergivna, oönskade hundar och älskar dem så mycket jag bara kan. 

Ett som är säkert är i alla fall att jag ska hoppa häst i morgon, och på kräftskiva på slottet på torsdag. Och det är inte kattpiss det inte!

House wify evening where I've made apple sauce. Hubby gave it the highest score, and my taste buds was quite partial to it as well. It is now left to cool down, and I will then try and find some space for it in the freezer. Might be easier said than done, but I'm sure I'll make it work somehow.

To the terrier lasses great joy, I dusted off the clicker and spent some quality time with them. I do feel like an old record on repeat though, same old same old and poor inspiration. But they seemed happy any way. 

I would so love to be really into dog training and do it well; do freestyling like Stina, herding like Mackan or just be overall really good with dogs like Sharon. But, for the time being I'll simply settle with being me. Maybe I can transform once I have some more time of my own. Or, I'll just continue "collecting" abandoned and unwanted dog and give them all the love they deserve. 

One thing is for sure, and that is that I've got a jumping lesson at the riding school tomorrow, and a cray fish party at the Castle on Thursday. And that's no muck either!

59 mm / 59 millimetres

59 millimeter regn på en dag. Say no more Roger Moore...
I regnrusket begav vi oss ut till metropolen Kessmansbo och tittade på små missungar. Andrew var i sitt esse, och var så himla snäll med katterna. Klappade jättefint och var helt fascinerad. Höjdpunkten var dock när mamma katt besökte kattlådan och lämnade en GIGANTISK hög efter sig.
Kanske blir det en katt i hemmet... :)

59 millimeter of rain in one day!! Feels like I'm back in Ireland...
In the pouring rain we headed out to a small in village in the big forest and had a look at kittens. Andrew  was in heaven, and really good with the kittens. Stroked them really gently and was absolutely fascinated. The main event for him was when mammy cat went to the litter box and left a HUGE pile behind her. 
Maybe we'll have a cat in the house...:)

Man tager vad man haver / Beggars can't be choosers

Om man på morgonen får för sig att borsta sitt hår och inte äger vare sig borste eller kam av den enkla anledningen att håret alltid brukar vara kort nog att redas ut med handen, då måste man vara lite innovativ.
Är man hundägare blir det ganska enkelt att vara innovativ. Man rotar helt enkelt igenom hundpåsen där det finns allehanda attiraljer, såsom spårmarkeringsplastband på klädnypa, apportbock, tomma burkar där en klutt mjukost kan hamna som spårgott, en gammal rostig klotång som sett bättre dagar och...tja...en liten karda kanske, modell mindre. Inte oanvänd på något vis, men heller ej alltför välanvänd. Inte heller var det så mycket hundhår i den, utan bara en sån där liten kardborreliknande rund växtdel som fastnar i allt. Och den kunde jag ju ta bort innan jag borstade håret. Funkade jättebra!
....skam till sägandes...
Tror jag ska inhandla en egen hårborste idag.

Man tager vad man haver...
Beggars can't be choosers 

If you wake up in the morning with the idea of brushing your hair, but don't own neither hair brush nor comb for the simple reason that your hair is normally short enough to comb through with your fingers, then you have to be creative. 
If you also happen to be a dog owner, it is fairly easy to be creative. You simply rummage through the doggy bag that contains all sorts of doggy bits and bobs, such as the little plastic bands on clothes pegs you use to mark out a track, empty plastic containers that are perfect for a little bit of soft cheese to put down in the trace, a rusty old claw clipper that has seen better days, and...well...a small brush with soft metall bristles. In no way new, but not too much used either, and without too many dog hairs. In fact, the only thing in it is one of  those little round thistle like yokes that get stuck everywhere, and that was easily removed before brushing my hair. Worked great!
...feeling a bit embarrased thinking I might have told you too much...
Think I'll go and by a hair brush of my own today... 

Kontraktet / The contract

Som djurägare skriver man samtidigt som man skriver köpekontraktet även ett kontrakt på att ta alla de svåra beslut som kommer med djurägandet.

Att alltid, i alla lägen sätta djuret först.

Att ha modet att omplacera när det inte fungerar.

Att ha styrkan att säga att det här känns inte bra.

Att ha styrkan att säga att ens barn går i första hand.

Att slutligen ha styrkan och modet att se när det är dags för en älskad kamrat att vandra ensam över regnbågsbron, och att göra det innan lidandet är för stort.

Allt detta skriver vi under på att göra, men gömmer det längst bak i vårt medvetande till den jobbiga dagen kommer. Dagen då beslutet måste fattas.

Det är då vi måste vara starka och erkänna att vi har skrivit under på att spela Gud. Att det älskade djuret inte har ett eget val, och att vi därför MÅSTE sätta vårt eget ego åt sidan, och se till att vår kamrat får det värdiga liv han/hon är värd, eller det värdiga avslut han/hon är värd.

Det är hjärtslitande svårt, men det är vårt ansvar.

Med detta sagt, sänder jag all min kärlek och styrka till Sharon som idag visat prov på den styrka och det mod som sliter sönder våra hjärtan och får oss att gråta oss till sömns.

Jag tänker på dig, min vän.

When we pet owners sign the contract to buy an animal, we also sign a contract for all the difficult decisions that come with living with a pet.

To always, at all times, put the animal first.

To have the strength to give the animal a new home when things don't work out.

To have the courage to say that things don't feel right.

To have the strength to say that the security of your children comes first.

To finally have the strength and the courage to see when it's time for a beloved friend to cross the Rainbow bridge before the suffering gets too bad.

All this we accept to do, but hide it at the back of our minds until the day when the decision has to be taken. When the day has come.

That is when we have to be strong and accept that we have signed a contract saying where to play God. That the beloved animal has no choice of it's own, and that we HAVE to put our own ego aside and ensure that our friend has a worthy life, or the worthy end he or she deserves.

It is heart breaking, but our responsibility.

With this said, I send all my love and strenght to Sharon who today has used every bit of the strength and courage that tears our hearts apart and make us cry ourselves to sleep.

You're in my thoughts my friend.