Må bra!! / Feel good

Kommer ni ihåg att jag en gång för länge sen berättade att jag blivit intervjuad om barfotalöpning för tidningen Må bra? det är lääänge sen nu...
Nu finns tidningen i en affär nära dig! Himla skoj att se sig själv i tryck sådär, allra helst som fotona blev så jättebra! Mina 30 sekunder i rampljuset var när tjejen i kassan frågade om det inte var jag i tidningen...
Och nästan hela texten blev rätt, bortsett från biten om att fötterna blir mjuk som barnhud av att kuta omkring barfota i skog och mark: och att jag tränar stenhårt för NY marathon. Mina ordval var "jag kommer aldrig att få ställa upp som fotmodell" och "det skulle vara himla kul att någon gång springa NY M barfota" men man ska inte vara så kinkig...
Nu bara längtar jag tills jag får ge mig ut springa igen, men det dröjer ett tag än... Tills vidare nöjer jag mig med att gå barfota. Hela tiden.
Vill dessutom påminna om att eftersom bilderna togs i september är de inte helt med sanningen överrensstämmande gällande min dagsform...
Hur som haver, håll till godo!

Do you remember that I, a long time ago, told you about being interviewd about running barefoot? A looong time ago...
Anyway, the magazine is now to be found in a shop near you. If you're in Sweden, that is. It was a bit weird to see myself in print, but in a good way as the photos came out really good. 
My 30 seconds of fame were when the girl at the check out asked if that was me in the magazine...
Nearly everything in the text was right, bar a bit about the feet being as soft as baby skin from running around barefoot, and another bit about me training really hard for running NY Marathon barefoot. My wording were rather "I will never be hired as a foot model" and that "it would be really great to one day be able to run the NY Marathon barefoot". But, beggars can't be choosers!
Now I can't wait to get out there and run, but that won't happen for a while yet... So for now I will have to settle for going barefoot. The whole time. 
I would furthermore like to point out that the photos were taken in September and thus are not quite truthful regarding my shape today...
Anyways, here it is!

Äntligen!! / Finally!!

Första löpturen på ganska precis 2 månader. Envisa förkylningar har satt effektiva käppar i hjulen, men nu hoppas jag att det är över och att jag kan få komma igång igen. Och så hoppas jag att kommunen sopar cykelvägarna pronto så jag får släppa fötterna fria!
Nåväl, kvällens runda var kort och långsam för att känna mig för. Det är helt klart mer blod som pumpas runt och lite tyngre att andas men i övrigt kändes det helt underbart! Bara 3 km men räknar med att vara tillbaka där jag lämnade in i vintras riktigt snart. Helt underbart!!!!
Zassi var mer än nöjd med upplägget, men tyckte det var lite väl kort...

 

First run in two months. Persistent colds have put a stop to any kind of exercise. But now I hope it's all over so I can start running properly again, and I also hope the council will be out to clear the grit off the streets and cycle paths so I can set my feet free again.
Tonight's run was short and sweet and meant as a test run to see how it felt. It's obviously
more blod pumping around, and the breath was a bit heavier than normal, but otherwise it felt fantastic!! I'm counting on upping the distance and be back to where I left off before winter real soon. Happy Days!! Zassi really enjoyed the running too, but said it was a bit too short....

Onsdagar med gänget / Wednesdays with the girls

Stressig dag på jobbet där jag febrilt försöker komma ikapp de dagar jag var borta. Övertrött och jättegrining son när jag kom hem, och en äkta hälft på utbrottets rand efter ett par timmar med den grinige sonen. Terriertös som upprepade gånger satte sig för att göra det hon var ute för att göra men sen kom av sig, vilket resulterade att vi gick runt i kvarteret i en evighet och väntade på att hon skulle sluta virra och fokusera på sin uppgift. Byte av kläder med en gråtande son hängandes i byxorna. Sen – äntligen fick jag säga hej då och cykla iväg själv (med endast den minsta smula dåligt samvete). Med tårarna rinnande nerför kinderna av blåsten fylls jag av en stor frihetskänsla där jag susar fram på cykelvägen. Öppnar dörren och tar ett djupt andetag av den godaste av alla dofter – stalldoft. Vackra hästar och härliga ridtjejer hälsar, stressen rinner av mig och kvällen är räddad. Hoppning på bästaste Spirit, massor av skratt och pepp, och efteråt fika med härligaste ridgänget. TACK Tjejor – ni förgyller mina onsdagar!!!!

"What do you mean by that??"
"Are you trying to say I've put on weight??"
"Gaaahh!"
"Only by about a ton!"

Stressful day at work, trying to catch up with work from the days I was off. Over tired and really cranky son at home, and a husband on the brink of break down after a couple of hours with the cranky son. A terrier lass who repeatedly sits down to do her business, but then catches a whiff of something far more interesting, resulting in us walking around the estate for ever waiting for her to focus on the task at hand. Changing clothes with crying son hanging onto my trousers. Then – I finally get to leave son and husband (whit only the smallest hint of bad conscious). With tears streaming down my face from the wind I’m filled with a great sense of freedom as I swish along the cycle path. I open the door and door and take a deep breath of the most wonderful of smells – horses. Beautiful horses and fab horse girls greet me, I feel the stress draining away and the evening is saved. Show jumping class on the bestest Sprirt, loads of laughter and cheering on, and afterwards tea and cake with the best of riding gangs. THANKS girls – you make my Wednesdays fab!!

Med eller emot hästen? / With or against the horse?

Sudden.
Bild lånad härifrån

Kom upp till stallet och ser till min relativa besvikelse att jag ska rida fullblodet Sudden. Sudden är en underbar personlighet, men en som jag har mycket svårt att kommunicera med. Vi hamnar i en oändlig dragkamp, där han hänger sig i bettet och jag från mitt håll drar honom i munnen. Det är på inget sätt ett bra upplägg för kommunikation med hästen, vilket ridning till syvende och sist handlar om – att med minsta möjliga hjälper förmedla till hästen vad jag vill att den ska göra. En duktig ryttare gör detta i harmoni med hästen med minimalt med utrustning, i de värsta fallen handlar det om sparkar, slag och allehanda hjälpmedel och tvång. Vi vanliga ”svenssonryttare” hamnar någonstans på skalan däremellan, förhoppningsvis närmare harmonin än tvånget.

Hur som haver, jag ser framför mig en timmes kamp där varken jag eller Sudden är glad – tills jag inser att han numer faktiskt går på hackamore, ett bettlöst huvudlag. Kanske kan det gå vägen ändå?! Sitter upp på denna fina, vita häst, tar tyglarna och skrittar iväg. Genast får jag en känsla av en mycket gladare och mer harmonisk Sudden. Han skrittar på ett avslappnat sätt, och lyssnar på mina hjälper. 

Efter lektionens slut är både jag och hästen trötta, genomarbetade – och glada! Vi har jobbat mycket med just kommunikation; att flytta hästen sidledes, att växla tempo och gångart – och att hela tiden känna efter var vi har hästen under oss. Går bakdelen där den ska, eller spårar den till sidan? Sitter jag rätt i sadeln? Lyssnar hästen på mina små förhållningar, eller när jag ber den att länga steget? Allt detta som är grundpelarna i ridning. 

Till min glädje har jag kunnat förmedla vad jag vill att han ska göra utan att hamna i dragkamp eller tjafs, och han har lyssnat och gjort sitt bästa. Inte någon gång har vi hamnat i konflikt, och det känns så bra i min själ. Säkert också i hans.

Det får mig att fundera på hur många hästar som kanske skulle må bättre av att slippa ha bett i munnen… En häst som gapar försöker tala om något för oss; kanske gör det ont i munnen eller kanske känns det bara obehagligt. Istället för att ta reda på vad som är fel, och kanske låta hästen slippa bettet, sätter vi i många fall på nosgrimma med nosrem, eller remontgrimma, och tvingar ihop hästens mun. Självklart görs detta i de allra flesta fall med kärlek till hästen, och med den kunskap man besitter just då. Jag har gjort det, många gånger. Men med åren har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vi av tradition gör, och istället funderar jag mycket på hästens behov och hur vi uppfyller dem. Jag riktar ingen kritik mot någon som med kärlek tar hand om sin häst, men önskar att fler var nyfikna på det som går utanför vår traditionella ridtradition och hästhållning och börjar ifrågasätta det ”som vi alltid gjort”. Hästar är underbara, osjälviska varelser som förtjänar att hanteras med respekt för det de är i själ och hjärta – en fri själ med stäpperna som hem och vinden blåsandes i man och svans.    

Free at heart...

I arrived at the stables and saw to my disappointment that I had been given the thoroughbred Sudden for today’s lesson. He has a wonderful personality, but so far we have not been able to communicate very well. We usually end up in a never ending tug-o-war, where he bites down hard on the bit and I pull back on the reins on my end. This is far from a good way of communicating, and what riding boils down to in the end is communication. How do I make the horse understand what I want it to do, with a minimum of aids. A skilled rider does this in harmony with the horse with a minimum of equipment, in the worst cases we see kicking and yanking with all sorts of extra equipment and force. The majority us riders end up somewhere in between, hopefully more towards the harmony end of the scale than the opposite.

Anyway, I foresee an hour long battle where neither I nor Sudden will be happy and content, until I realise he is now ridden with a hackamore – a bitless bridle. Maybe there is hope after all! I mount this beautiful grey horse, and immediately get a feeling of a far more content and happy horse. He is walking in a relaxed way, and really listens to me. 

After the lesson both I and Sudden were tired and well exercised – and happy! We  focused on communication, on moving the horse sideways, on changing tempo and gaits, on feeling where the horse is beneath me – is his hind quarters where I want them to be? Is my position in the saddle correct? Is the horse listening to what I ask it to do? All that is the basics in riding. 

To my great joy I find that I have been able to communicate what I want him to do, without any fuss or tug-o-war, and he has really listened and done his very best. Not once did we end up in a conflict, and my souls is happy. This is what it should feel like. 

It makes me wonder how many horses would be happier without a bit in their mouth… A horse that gapes, or tries to avoid the impact of the bit, is trying to tell us something. Maybe the mouth is hurting, or maybe the horse just isn’t comfortable having a bit in the mouth. Instead of respecting this, and trying to find the reason to why the horse acts the way it does, we put different kinds of bridles on them, forcing the mouth shut. This is, of course, in most cases done with love and with the knowledge the rider has at that very moment. I’ve done it, many times. But over the years I have come to question what we do out of tradition, and how much we take the horse’s natural needs into consideration. Do we respect them at all? I’m not aiming at critising anyone that handles and treats their horse with love, but to hope that more people would look with curiosity at what is done outside the norms of our traditional horse handling, and start question what “has always been done this way”. Horses are wonderful giving creatures, that deserve to be treated with respect to what they are at heart – a free spirit roaming the wide plains with the wind blowing through mane and tail. 

Äntligen!!! / At long last!!!!

Vill bara få säga att jag HAR SPRUNGIT IDAG! Inte långt, och långt ifrån fort, men utan att känna av foten alls!!! Första gången sen 10 sept, och jag log när jag sprang! Så himmelskt skönt, och med vacker stjärnklar himmel över mig. Nu kör jag igen, men har lovat mig själv att ta det lugnt.

Just wanted to say that I'VE BEEN OUT FOR A RUN TODAY! Not far, and far from fast, but without the foot ging me any grievance at all!!! It's the first time since 10th Sept, and I couldn't stop smiling. It felt heavenly. And in the heaven above me the stars shone down on me.
I'm finally back in the game, and have promised myself to take it slowly.

Underbara hoppning / Glorious jumping

Ridlektionen igår bjöd på hoppning, till min stora glädje! Att jag sen dessutom fick den häst som absolut vill följa med hem och bo i vårt garage, Spirit, gjorde inte saken sämre. Dagens övning var Stjärnan, som för er invigda hästnördar genast framkallar en mental bild av hopp-sväng-hopp-sväng-hopp-sväng-hopp. För icke invigda kan det förklaras som fyra hinder placerade mitt på ridbanan, och uppställda som ett litet kryss som man sedan rider över i en åtta.
Övningen är en liten dröm om man sitter på en c-ponny som man kan vända runt hinderstöden, lite mer arbetssam om man sitter på en stor häst som inte alltid får med sig hela kroppen runt i högersvängarna - huvudet vänt maximalt till höger men kroppen fortsätter rakt fram. Ungefär. Då får man rida med allt man har för att få även kroppen att tycka att den ska mot hindret.
Varje gång jag hoppar inser jag hur fenomenalt roligt det är, och hur mycket jag saknar det!! Just den där känslan av att komma perfekt på hindret och sen seeeegla över det... mmmm... Jag har ett par såna språng som jag bär med mig i mitt minne, där jag fortfarande kan känna hur de sista galoppsprången mot hindret kändes, och sen själva språnget... Det var tider det!!
Nu ska jag väl erkänna att särskilt många såna språng var det inte igår, men kul ändå! Jag kände mig dock lite otillfreds efteråt. Skulle så gärna vilja hoppa lite högre än fjuttiga 90 cm någon gång, för att se om jag fortfarande kan. Det behöver inte alls vara 1,40 hinder igen, men i alla fall 1,20... Eller 1,10... Ullis - snääääääääääällla?!

Riktigt så här högt hoppade inte vi...
Visste du förresten att världsrekordet i höjdhoppning - inte puissance som ovan - sattes redan 1949 av fullblodet Huaso. Han hoppade smått otroliga 2,47 m!!!
We didn't quite jump this high...
Did you know, by the way, that the high jump word record - not puissance like above - is held, since 1949, by the thoroughbred Huaso. He jumped a staggering 2m47cm fence!!

At the riding lesson yesterday we did show jumping, to my great delight. And then being give the one horse that absolutely want to come and live in our garage, Spirit, did in no way make the day worse. Quite the opposite. The exercise of the day was the Star. For all horse geeks out there who have done this exercise before (although it's more than likely called something completely different in English) a mental picture of jump-turn-jump-turn-jump-turn-jump will pop up. For the rest of the world it could be described as four fences put at the very centre of the arena, in the shape of a X that you jump in a figure 8 shape.
This exercise is a ball if you're riding a small pony that you can turn arond the fence stands. A little bit more toiling if you're on a horse. Especially a horse who can't quite keep his body together when turning to the right - the head turned to the right as far as it goes, but the body keeps going straight ahead. It takes a whole lot of riding to convince that body to follow the head to the right, I can assure you. 
Every time we do jumping I realise how much I love it, and how much I miss it. That feeling of the perfect jump, when you leave the ground perfeclty and then just saaaiiiillll over the fence...mmmm...bliss! I have a few memories of jumps like that, where I can still feel the last few strides coming up to the fence and then the jump itself.. Ah, those were the days. 
I have to admit far from all the jumps yesterday were like that, if any. But still soooo much fun! 
Still, it did leave me a little unsatisfied. I would so love to jump a little higher than the measly 90 cm we have done lately. Not necessarily 1m40 again, but maybe 1,20. Or 1,10. Just to see if I still can do it. Pleeeaaaasseeee Ullis?! (Ullis being our instructor)

Testa bara lite.../ Tested just a small bit...

Kunde inte låta bli. Det fullkomligen spratt i fötterna av vilja att springa. Alltså sprang jag korta sträckor idag på hundpromenaden. Inte långt, mest bara för att testa hur foten kändes, och för att det var så himla roligt!! Måtte bara denna attans fot bli bra snart!!!
Sitter i skrivande stund med en munkorgsförsedd Zassi i knät. Katterna är nere med oss, och jag vill gärna försäkra mig om att det inte blir några oförhappande kattmackor som mellanmål.

Den här fina tröjan skickade Fam Ivers till oss!!
This fab jersey was sent to us by the Ivers family!!

I couldn't help it. My feet were literally buzzing with a desire to run. And thus I ran. Just very short stretches while walking the dogs. I wanted to test the foot, and it simply felt so good to run again. If only this flipping foot would get better soon!!
As I write this, I've got a muzzled Zassi on my lap. The cats are down here with us, and I prefer to take precautions so as to not invite her to an avening cat snack. 

Doktorsbesök / Visit to the doctors

I går var jag så hos läkaren för att kolla upp min fot som fortfarande inte är helt ok. Den är mycket bättre, och jag ser inte längre ut som att jag gjort i byxan när jag går, men det finns fortfarande en viss ömhet i den.
Gick in och tog av mina skor och strumpor, inser i samma ögonblick att skorna luktar allt annat än gott efter ett par rundor barfota i dem, och att mina fötter inte heller luktar rosenvatten. Hmm.. Jaja, han är läkare och har betalt för att röra mina doftande fossingar.
Jag förklarade läget, han böjde, tryckte, vände och vred, och sen kom frågan som jag visste skulle komma. Vad springer jag i för skor?
Helst barfota sa jag, eller i de där skorna - och pekade på mina Vivo. Han tittade på mig, på fötterna, på skorna och frågade sen varför jag springer barfota. Ungefär i samma tonläge som man frågar en femåring varför denne stoppade 10 ärtor i näsan.
Han hmmmade och tittade sen på skorna, som man självklart nästan kan skrynkla ihop till en liten boll och stopp i innerfickan.
Sen förklarade han att de skorna inte alls var bra att springa i eftersom de saknade vikpunkt. Eh, sa jag, man kan ju vika dem överallt.
Han förklarade då vänligt att ett par riktiga löparskor har en punkt där de viker sig (vid tårna alltså).
Jaha, sa jag, vad spelar det för roll? Fötterna kan ju i alla fall bara vika sig på ett ställe, oavsett om du har en eller 101 vikpunkter i skon.
Vi diskuterade fram och tillbaka en liten stund, och enades sen om att inte vara ense.
Konstaterade i alla fall, och det var det viktiga, att jag inte har någon stressfraktur utan snarare en inflammation i hinnan runt stortåsenan. Vila tills det blir bättre, och sen börja försiktigt igen. Det är ju inte omöjligt att jag kanske har gått lite fort fram...ska väl erkännas.
Rådgjorde självklart även med Dr Google, och fann att jag inte var ensam om detta, och att vila och Voltaren gel verkar vara en bra kombination.
Hoppas innerligt att det hjälper, för nu kliar det styggt i springtarmen!

Went to see the doctor yesterday about my foot that still isn't pain free. It is ten times better than it was, but it still feels a bit sore. 
When I got in to the doctors, I took off my shoes and socks and realised that my shoes didn't exactly smell of roses, and neither did my feet. Ah well, the dear Doctor gets paid to smell my footsies. 
He prodded and probed, and then asked the inevitable question. What shoes do you run in?
Well, I said, I prefer being barefoot or else those ones - pointing at my Vivo's on the floor. He looked at my feet, my shoes and then at me asking why I ran barefoot. Pretty much in the same tone of voice you'd use to ask a five year old why he/she shoved 5 peas up his/her nose. 
He hummed and then looked at my shoes, which of course you could scrunch up into a little ball and put in your pocket. 
He then explained to me that these shoes weren't good to run in because they lacked a "folding point". Eh, I said, you can fold them where ever you want!
He then kindly explained that a proper pair of runners has a point where they fold, ie under the toes. 
I asked what difference that really made, since the feet only "fold" at one place anyway, so it shouldn't really matter whether the shoes fold in one place or a hundred and one. 
We discussed this for a little while, then agreed to disagree. 
At least I can rule out a stress fracture, which is really what I wanted. It is probably an inflamed tendon, the one that runs down to my big toe. I rest it until it gets better, and then start again really slowly. It is, after all, not entirely impossible that I've done a bit too much too soon... 
I also consulted Dr Google, and found out that I'm far from alone with this problem and that rest and an anti-inflammatory gel seems to work wonders. 
I really hope so, cause I have a really bad running itch now!!!

Må bra

Tidningen Må bra, som jag tycker är en riktigt trevlig tidning, kommer i ett nummer under hösten att bli ännu trevligare, för då är nämligen JAG med i den!! Det ni!!

Jag har idag blivit intervjuad och fotograferad för ett litet inslag på temat "den här träningen passar mig", och då kan man ju ana att jag var... barfota.

Det hela var en jättekul upplevelse, trots att den inte började så där jättebra. Rusade från ett möte för att byta om till träningskläderna som jag så omsorgsfullt packade redan igår kväll. Inser att jag glömt...brallorna!! Jaha...vad gör jag nu?! Springer i jeans?? 

Nä kutade istället som en dåre upp till Intersport och slet åt mig ett par tights, bytte om i provhytten, lät killen i kassan "blippa" byxorna med mig i dem - typ - och kutade sen tillbaka till P & D från tidningen som väntade på mig i bilen. Alla sätt är bra utom de dåliga!

Sen rattade vi till Stadsskogen och hittade ett bra fotoställe och så fick jag springa fram och tillbaka, fram och tillbaka medan bilder togs ur alla möjliga vinklar. 

Jag som vanligtvis inte är särskilt förtjust i att vara framför kameran hade jättekul! Först tänkte jag på mina orakade ben (det är ju höst nu...) och att hålla in magen, men så tänkte jag att va fasen - det är ju så här merparten av vi kvinnor ser ut; orakade och lite lagom lösa i kanten. 

Lovar att meddela när jag vet i vilket nummer jag är med!

Må bra is a magazine that I find quite nice, and at some point during the autmn it will get even nicer because I will be in it!! Not bad, eh?

I've today been interviewd and photo'ed for a little piece on the theme "this exercise suits me", and of course I was barefoot. 

It was such a great experience, even though it had a somewhat rocky start. As I rushed from a meeting to get changed, I realised that the bag I so carefully packed last night had everything I needed except for - my running tights!!

What now?? Run in my jeans?

Nah, instead I ran to the nearest sports shop, grabbed a pair of tights, got changed in the fitting room and let the guy at the till "blip" the trousers with me still in them - sort of - and then legged it back to the car where P & D were waiting for me. 

We then headed out to Stadsskogen and found ourselves a good place for taking photos. I then ran back and forth, back and forth while the photographer took pictures from every possible angle. And for someone who don't particularly like being in front of the camera, I had tons of fun!

At first I thoght about my unshaved legs and holding in my tummy, and then thought "What the heck!" This is what the majority of women out there look like, unshaved and a bit floppy around the edges!

I'll let you know when I know which issue I'll be in!

Vilken fantastisk upplevelse! Micah är en man som lever i samklang med sitt hjärta och det han tror på, som inte låter sig luras av guldets skimmer.
Jag reser hem med en förnyad tro på människan, och med kli i fötterna! Jag vill springa NU, och en dag ta mig till Urique och bli en av los màs locos!
Mer om dagen när intrycken landat.

What a fantastic experience! Micah is a man who lives according to his heart and his beliefs, without getting lured by the shimmer of gold.
I travel home with a renewed belief in the good in man, with feet itching to run NOW and a dream of one day travelling to Urique, and become one of los màs locos!
I will write more once everything has landed in my mind.

På väg! / On our way!

I bilen på väg mot Hedemora, närmare bestämt Garpenbergs Herrgård, för att se och höra Micah True, aka Caballo Blanco, prata om löpning och "the running people" aka Tarahumara aka Rarámuri. Det ska bli så himla intressant! Dagen till ära har jag såklart mina Vivo Neo, och viftar glatt på tårna i takt till Ciarán Wynne.
Livet är rätt gott!

In the car on our way to Hedemora, Garpenbergs Manor house to be exact, to see and listen to Micah True, aka Caballo Blanco, talk about running and "the running people" aka the Tarahumara aka Rarámuri. I am so looking forward to it!
In honour of today's subject, I am of course wearing my Vivo Neo, happily wriggling my toes to the beat of Ciarán Wynne.
Life is pretty good!

Barfota i NY / Barefoot in NY

Nu har jag hittat ett lopp jag vill göra nästa år!! Det verkar vara en löpfest utan like, och jag vill vara med!!!
Tänk er, en hel armé barfotingar som springer så lite eller så mycket de vill i The Big Apple, föreläsningar, erfarenhetsutbyte och som verkar varvas med en öl eller två.
Jag vill!!!!! Jag ska!!!!

I've found a race I really want to take part in next year!! It seems to be a running feast like no other!!!!!!
Just imagine, a whole army of barefooters, running as much or as little as the want to in the Big Apple! Add to that talks on running and a beer/wine or two. 
I want to!!!!!!!!!!!!! I will!!!!!!!!!!!!!!!!

Läs den! / Read it!

Nu är sista sidan läst, och jag stänger boken med delade känslor. Det är alltid ett visst mått av sorg när en bra bok har tagit slut, men i det här fallet är känslan av glädje faktiskt större. Boken Born to Run är en fantastisk läsupplevelse!
Den handlar om så mycket mer än löpning, och att springa barfota.
Den handlar om att hitta glädjen i löpningen, att göra det för sin egen skull, för att vår kropp är GJORD för att springa!!
Den handlar om att bejaka det vi alla är - BORN TO RUN.
LÄS DEN! Vare sig du älskar att springa, eller tror dig avsky det. LÄS, för din egen skull!!

(Och som ett decimeter tjockt lager grädde på moset har jag alldeles precis nyss upptäckt att Caballo Blanco, en av bokens huvudpersoner, kommer till Stockholm och Hedemora och pratar om Tarahumara-folket och löpning nu i september!!!! JAG SKA DIT, om jag så ska springa!)

The last page is read, and I close the book with mixed emotions. As always when I've finished a really good book, I feel a bit sad. But this time I feel more joy than sadness. The book Born to Run is an amazing book to read!
It is not only about running, and running barefoot. 
It is about finding the joy in running, in doing it for our own sake only, because running is what our bodies are made for!
It is about being true to what we are - BORN TO RUN!
Read it!! Whether you already love running, or think you hate it. Read it - for your own sake!


(And as a 5 inch layer of icing of the cake, I've just now discovered that Caballo Blanco - one of the main carachters in the book - is coming to Stockholm and Hedemora in September, to talk about the Tarahumara and running! I'LL BE THERE, even if I have to run to get there!!)

Mister No

Den lugna morgonen förvandlades på något sätt till en o-lugn morgon när jag inser att det är dags att klä på liten och packa väskorna. NEJ! ska inte  ha skorna. NEJ! ska inte stövlarna. NEJ! ska inte ha mössan. Jackan däremot gick bra.
Tvärstopp på trappan, en förunderligt fascinerande pappersbit ligger där. 2 steg. Titta! Ma! (mask) Ma går sönder om man trycker med fingret på den.
Attans, det regnar. Springer in igen medan juvelen dissekerar masken och sliter åt mig paraplyt.
NEJ! ska inte sitta i den garanterat regnsäkra cykelvagnen. Kastar sig raklång på sätet varpå hela cykeln välter mot bilen. Svär inombords, medan jag lugnt talar om att det spelar inte den minsta roll om han så vrålar som en banshee för han ska åka i cykelvagnen. Han tystnar och säger istället glatt "na" (regnar), och jotack, jag intygar att det minsann regnar.
Torkar bristfälligt av sadeln och tänker att det är inte mindre problem i sammanhanget att se ut som att jag kissat på mig.
Cyklar 5 minuter och undrar varför i hela världen jag tog paraplyt och inte regnstället?? Cykla med paraply och 15 kg cykelkärra efter sig i motvind med endast 1,5 ben är ingen bra start på dagen.
Ytterligare 5 minuter senare vaknar bansheen till liv bakom mig. Kastar ett getöga över axeln och ser att han ännu en gång lyckats få cykelhjälmen att hänga som en halsband i sina vilda försök att ta av sig den. Andas djupt, och säger med mammarösten att det där var ju ingen bra idé. Nä, konstaterar han glatt.
Med hjälmen på plats börjar jag min paraply-cykelfärd igen i minimalt uppförslut som dock känns, och efter 90 graders kurva där jag tappar allt momentum kommer sedan uppförsbacken som är en uppförsbacke. Eftersom vänsterfoten fortfarande inte gillar full belastning får högern jobba för två, och jag hör hur föraren i bilen bakom mig suckar högt.
Lämnar till slut ett glatt barn på förskolan, förvinner in på barnens toalett och torkar svetten från ryggen (nämnde jag att jag dessutom hade ryggsäck på), hämtar andan och cyklar  - med paraply - vidare till tåget.
På perrongen inser jag att det har slutat regna.

Our nice and peaceful morning somehow transforms into a non-peaceful morning as I realise it's high time to get the little fella' dressed and pack the bags. NO! Don't want the shoes. NO! Don't want the wellies. NO! Don't want the hat. The fleece jacket was ok though.
Got as far as the steps outside where he discovered an utterly fascinating piece of paper. Another 2 steps forward. Look! Ma! (mask= worm). The Ma breaks if you press on it. 
Bugger, it's raining. Turned around and headed back inside while the future medical students dissects the worm. I grab the umbrella and dash outside again. 
NO! Don't want to sit in the waterproof bike buggy. He throws himself down on the seat in the buggy, whereupon the bike falls over against the car. I curse quitely, while I calmly tell him that I really don't care if he howls like a banshee, he is going in the bike buggy. He stops howling and happily says "Na!" (regnar=it rains). Yes my dear, I say, I've noticed it's raining. 
I carelessly push the water off the seat, thinking that it's really a minor problem if I look like I've peed myself. 
2 minutes later I curse myself for getting the brolly and not the water proof's. Cycling with an umbrella and a 15 kg bike buggy with the wind against you and only a leg and a half to push you forward really isn't a good start to the day. 
Another 2 minutes later, the banshee behind me comes to life again. I glance over my shoulder to see that he once again has turned the bike helmet into a necklace in his attempts of getting rid of it. I take a deep breath, and say with my mammy voice "That wasn't a very good idea, was it?" No, he happily agrees. 
The bike helmet back on the head I continue my brolly cycle up the almost non-existing hill that feels like a big one, only to loose all momentum in a 90 degree turn and then up the hill that actually is a hill. With my left foot not still able to take any real weight on it, it's up to my poor right leg to push us up the hill, inch by inch. I can hear the driver in the car behind me sighing deeply. 
I finally drop a happy little boy off at the creche, sneak into the kid's bathroom to wipe the sweat off my back (did I mention I carried a back pack), catch my breath and cycle on to the train station, brolly in hand. As I get there I realise it's stopped raining. 

John Brobergs Minneslopp 2011

Lite bilder från gårdagens löparevent. Jättekul var det, och jag upptäckte något om mig själv som jag alltid sagt att jag inte på något vis besitter - lite finsk sisu och jävlaranamma. Så nu kan jag inte skylla på det heller...
Some photos from yesterday's memorial run. It really was a good day, and I discovered some of that Finnish sisu and bloody mindedness I've always claimed not to possess. Can't use that as an excuse anymore...

Hela laget No Name innan start. Dessvärre fick bara halva den manliga delen av laget plats på bilden...
Team No Name just before start. Unfortunately only half the male part of the team is in the picture... 

Startskottet fick visst vissa att ducka... Observera min barfotalöparstil (hade dock mina nya Terra Plana på mig) med höga knän och på tån som får mig att se upp som en  Susanne Lanefeldt på speed...
The starting gun made some people throw themselves on the ground...  Check out my barefoot running style (even though I happened to be wearing my Terra Plana Neo) with high knees and on the ball of the foot. It makes me look like Jane Fonda on speed...

Med ungefär 1 km kvar gjorde foten rejält ont, och jag haltar fram med någon slags hemmagjord blandning av vanlig och barfota teknik. Varje nedslag med vänsterfoten kändes, kan vi väl säga...
With about 1 km left to go my foot is really hurting, and I sort of hobble around with a cross between normal/barefoot style. Lets just say that I was very aware of putting my left foot on the ground...

Fann mig själv tvungen att spurta rejält sista 70 meterna, eftersom armbågen till vänster i kortet, med tillhörande kropp, försökte springa om mig, och sånt kan inte tolereras.
Found myself having to sprint the last 70 metres when the elbow to the left in the photo, with attached body, tried to overtake me. That can in no way be tolerated. 

Hur kul som helst var det, och god picknickkasse fick vi efteråt. Nästa år blir det milen!!
We had tons of fun, and got a yummy picnic bag afterwards. Next year I'll do the 10 km!!

Test run complete!

Efter att jag insett att man kan ta ut innersulorna blev skorna riktiga-poängare!!
Nästan riktigt barfotakänsla, men med fördelen att jag kan springa på vilket underlag som helst. FAB!!!
Sprang eljusspårets 5km slinga med Helena, och njöt av att kunna springa avslappnat även där det ibland blir rätt stenigt och grusigt.
Däremot kan det vara så att skorna blev lite för stora i och med att jag tog ut innersulan, å andra sidan tror jag inte att det inverkar så mycket. Tårna har ju bara ännu mer utrymme att röra sig.
Det enda lilla abret är att jag fått ett litet skavsår på stortån, men det tror jag ger sig när jag går in skorna mer.
Kommer även fortsättningsvis att springa så mycket barfota som möjligt - det är trots allt den skönaste känslan - men skorna är ett utmärkt komplement, allra helst för lummiga skogsvägar. Stigarna klara jag utan problem utan dojjor!
Nu när mina vader sakta men säkert börjar avsky mig mindre ser fram emot att kunna springa längre sträckor!

Bilden har jag lånat här.

Once I realised that I could take the insoles out, the shoes turned into real 10-pointers! 
They give as close to a barefoot feel as you can get with shoes on your feet, and allows me to run on any surface. FAB!!!
I ran 5 km's yesterday with Helena, on the local jogging track, and thoroughly enjoyed being able to run without tensions also where there is gravel.
I suspect the shoes got a little bit too big without the insoles, but I don't think that will matter too much. At least there is ample space for the toes to move in. 
The only little glitch is the rub I got on the "base" of the big toe, but I think that will get better as I break in the shoes properly. 
I will continute to run as much as I can barefoot - there is no feeling like it - but the shoes will be a great addition, allowing me to run on the long forest tracks that are everywhere. The paths in the forests I can still do without shoes!
Now that my calves are beginning to hate me less, I am so looking forward to running longer distances!!

YAY!!!

Nu har de äntligen kommit, mina Terra Plana Neo - minimalistiska löparskor. Har varit ute och provgått med hundarna, tagit några springsteg men ska prova dem ordentligt ikväll.
Första intrycket är gott, även om jag verkligen saknar markkänslan. Hur tunna sulor det än är, så är det ju sulor mellan fot och mark.
Skorna är jättelätta, saknar helt uppbyggnad för fotvalv och verkar ge gott utrymme för tårna att röra sig i. De är jättelåga i bak, och väl utskurna runt fotknölarna och märks inte alls. Tror inte att det finns någon del av skon som kan ge skav eller tryck.
Men som sagt, ikväll ska de testas på riktigt - och i helgen ska jag springa John Brobergs Minneslopp med ett gäng tjejor. Bara 5 km, men det ska bli kul!

They have finally arrived, my pair of Terra Plana Neo - minimalistic running shoes. I've been out for a test walk, and will try them properly tonight. 
My first impression is good, even if I really miss the ground contact. No matter how thin the soles are, there are still soles between the feet and the ground.
The shoes are really light, totally flat and seem to give good space for the toes to move in. They are really low at the back and you can't really tell they're there at all. I really don't think there's anywhere that could cause rubs or blisters. 
As I said, I will try them properly tonight, and this weekend I'm doing a competition with a group of girls. It's only 5 km's, but I'm really looking forward to it!

Arla cykeltur / Earling bike ride

Nu är det höst och dagisrutiner som gäller igen. Även på helgen. Har under sommaren njutit av "sena" morgnar där Andrew sovit till 6.30-7. Helt ok tider att åla sig ur sängen på.
Nu är det 5,30-6 som gäller. Inte alls lika ok.
Idag vaknade han halv sex, men jag lyckades förhala själva uppstigandet med en halvtimme tack vare Animal Book på fånen.
Eftersom kylskåp och skafferi var sorgligt tomma, cyklade jag och Andrew iväg till Hemköp när klockan slagit 8. Inte alls tog jag med i beräkningen att nämnda affär inte öppnar förrän kl 9 på söndagar. Snopet!!
Jaha, hur slår man ihjäl 40 min med ett litet energiknippe? Vi cyklade runt på sightseeing, kollade på katter, letade efter hästar och hittade till sist en rolig lekplats. En helt ok morgon faktiskt! Mysigt att komma ut tidigt på morgonen.
Kattilvänjningen går...tja...ett steg framåt och två bakåt. Men skam den som ger sig.
Värre är väl den "hösnuva" som Liam drabbats av. Den är värst inomhus och ger sig när han kommer ut. Hmmm... Men allergisk är han inte! Lite märkligt är det, eftersom han vuxit upp med katter.
Hade tänkt att springa på lördag och söndag, men se det blidde det inget av med. Blåsorna var jag igår morse, mot bättre vetande, tvungen att ta hål på. De gjorde för attans ont helt enkelt.
Inte alls så illa idag, men inte riktigt springfärdiga än.
I morgon dock...

Autumn is here, and with it the earlier routines. Unfortunately those routines are carried over the weekend as well. During the summer Andrew has hade the grace of waking up at around 6,30-7am, which is perfectly acceptable.
Now I have to fall out of bed at 5,30-6am. Not even half as acceptable. But unavoidable. 
Today I managed to stall the falling out of bed bit with half an hour thanks to Animal Book on my mobile phone. Andrew woke up at 5.30, but could sort of be entertained until 6 am with the phone. Thank God for that!
With cupboards and fridge depressingly empty this morning, Andrew and I set off for the shop the at 8am, not taking into account that the shop doesn't open until 9am on a Sunday. Hmmm...
What to do to keep a little bundle of energy entertained for 40 minutes? We cycled around and looked at houses, cats and hoping there would be horses out in the fields, and then found a very good little playground for mr Junior to run wild in. 
It was actually a really nice morning!
The cat introduction is going....well...one step foward, 2 steps back. But hope springs enternal. 
What is worse is Liam's "hay fever", that seems to get worse indoors and better outside. Not that he's allergic. Not at all!! It is a bit odd though, seeing as he grew up with cats in abundance. 
Had planned on running both yesterday and today, but had to give that idea up. Yesterday the blisters were simply so sore that I, against my better judgement, had to burst them.
They are a lot better today though, but not good enough to run on. 
Tomorrow on the other hand.... 

Blåsigt värre /Blistering...

Äntligen kom jag ut och sprang en sväng igen!
Efter sista rundan hade jag bestämt mig för att bara springa 5 km idag, för att hålla det på en lagom nivå. De första dryga 2 km körde jag på asfalt och därefter på banvall och gräs. Insåg efter ungefär 3 km, när det började bli härligt lätt att springa, att det är så lång tid det tar för mig att bli riktigt uppvärmd. Det har faktiskt aldrig tänkt på tidigare!
Fokuserade idag på teknik; att springa med korta, lätta steg och springa igenom steget ordentligt; hålla huvudet högt och rakt; och att springa mer på både tå och mellandel. Bitvis fick jag till det riktigt bra och emellanåt glömde jag bort det, men summa sumarum var det en riktigt skön runda.
Zassi var med och drog hela tiden, och vi landade på 5.9 km i 5.47km's tempo. Helt ok.
När vi kom in kändes det som att ett liten sten fastnat under foten, så jag slängde upp tassen på knät och hittade inte en sten men detta...

Härligt rund och blodfylld...
Nicely filled with blood...

Betydligt mindre blåsa på vänster fot, men även en ny liten en på "långtån". Den på "ringtån" är sen förra rundan.
A lot smaller blister on the left foot, but also a new one on the middle toe. The one on the "ring toe" is from the last time. 

Nu sitter vi och avslutar kvällen med lite kex och underbara lokalproducerade ostar från Eskesta Gårdsmejeri.
Imorgon utökar vi vår familj lite...

I finally managed to get out for a run again.
After my last run, where I overdid it a bit, I decided to run only 5 km's to keep it at a good level. I ran the first 2 km's on tarmac, and after that mostly on grass. After about 3 km's the running got really nice and easy, and I realised that it actually takes me about 3 km to warm up. I've never even thought about that before. 
I tried to focus on running correctly today, to run with short, light strides; keeping my head straight and aligned with the rest of the body; and running more on toe and middle part of the foot, inseatd of only the toe. It sometimes worked really well, and sometimes I totally forgot to remember. But, in all it was a really nice run! Zassi kept the pace, and we ended up running 5,9 km at a pace of 5,47 min/km. I'm quite happy with that. 
When we got in it felt like a stone had got stuck under my foot, but when I looked it was the blisters shown above. 
We're now enjoying our Friday evening with crackers and wonderful locally produced cheeses from Eskesta Gårdsmejeri.
Tomorrow we will welcome new members to our family...

Hoppeglad / Hoppingly happy

Vilken härlig ridlektion det blev på stora utebanan i den underbara kvällsolen!
Vi vara bara tre tjejer som red ikväll, så det var nästan som en privatlektion. Bea, som jag inte alltid lyckas så bra med, gick som en liten gudinna! Underbar, framåt galopp med härlig bjudning och attityd; runda fina språng; mjuk och fin i munnen.Nu har poletten trillat ner lite på hur hon ska ridas, och hoppas innerligt att jag kan överföra det på nästa dressyrlektion. Framåt, framåt framåt är modellen!
Kul var det i alla fall, och glada terriertöser stormade fram när jag kom hem. Det är härligt att bli hund-välkomnad!!

Finaste Bea. Beautiful Bea.
Fotot har jag lånat härifrån

What a great riding lesson we had up on big outdoor arena, in the evening sun. 
There were only three of us riding tonight, so it was almost like a private lesson. Bea whom I haven't gotten along to well with before was like a godess! Wonderful, energetic canter with great attitude; rounded jumps with great action; nice and soft mouth. I am now one step closer to actually understand how she works, and truly hope I'll be able to use it on the next dressage lesson. Forward with lots of energy is the key!
It was such fun, and then being met by two over happy terrier lasses as I got home made the evening even better. There is no welcome like a doggie welcome.