En del av himmelen / A slice of heaven

Efter en lång bilfärd norrut som avslutades med nästan 2 mil på grusvägar rakt ut i skogen, stannade vi så bilen, steg ut och tog ett djupt andetag.
Den friska rena luften doftade underbart, och tystnaden var påtaglig trots två mostrars, två kusiners, en lill-killes och en hunds glada tjatter. Vi hade äntligen kommit fram till Häggingåsen. Sista huset på vägen, omgiven av skog, förskonat från elektricitet och med vatten från egen källa, smakandes bättre än någon annan dryck.
Ett litet stycke paradis på jorden. Det enda o-paradisiska var de synnerligen otrevliga svedorna som jag på något sätt lyckats glömma från somrarna i vårt älskade Venejärvi.
Vi har under dessa dagar i det i sanning härliga Härjedalen fiskat aborre i en liten tjärn, bastat varenda kväll, druckit litervis av vatten bara för att det smakar gott, kört fjällvägen till  marknaden i Funäsdalen och passerat Sveriges högst belägna by, Högvålen, sovit djupt och länge, ätit gott, hälsat på stutar och umgåtts med moster och kusin.
Underbara underbara dagar!!
Tack Rosi och Ikka!

After a long drive north which ended with nearly 20 km's on a dirt road heading straight out into the woods, we finally arrived, got out of the car and took a deep breath. 
The fresh, clean air was wonderful, and the silence audible despite the chattering of two aunties, two cousins, a little boy and a dog. We were finally here, at Häggingåsen. The last house on the road, surrounded by forest, spared from electricity and with water from their own well, tasting better than anything else. 
A little piece of paradise on earth. The only not so paradise-like were the little biting insects called "sveda" that I somehow had managed to forget from our summers in the beloved Venejärvi. 
During our far to few days in the truly beautiful Härjedalen we have been to a little lake to fish perch, enjoyed saunas every night, drunk litres of water just because it tastes to good, driven over the mountains to the market in Funäsdalen, slept well and long, enjoyed great food, fed steers and spent time with auntie and cousin. 
Fabulously fabulous days!!
Thank you Rosi and Ikka!!

Den riktiga världen / The real world

Sista natten i Filippinerna, efter de två sista intensiva besöken i Tabuk och Santiago. Många långa timmar i bilen, med en medelhastighet av 30 km/h. 350 km på 12 timmar...
Mina dagar här har varit omtumlande, med så otroligt många nya intryck. Jag här sett hjärtskärande  misär, osjälvisk kärlek, outröttligt engagemang; fantastiskt vacker natur och avgasfull betongdjungel.
Varje kväll vi har varit här, har jag tackat gud för att vi lever i vår trygga bubbla i norr - långt i från den verkliga världen, som så många miljoner människor lever i, varje minut av varje dag. En värld där varje dag är en kamp för överlevnad, där barn och vuxna lever på gatan och inte har mat för dagen. En värld där så många barn utnyttjas, kidnappas, säljs och får växa upp utan kärlek. En värld som jag är så oändligt tacksam att mitt barn inte växer upp i, att just han, och jag, har haft en otroliga turen att växa upp i bubblan Sverige.
Men just för att vi har haft denna ofantliga tur är det än mer viktigt att vi aldrig glömmer bort att den verkliga världen existerar. Att vi alltid bär våra mindre lyckosamma medmänniskor med oss i hjärtat, och att vi drar vårt strå till stacken för att låta även deras barn växa upp i en bubbla.
Jag önskar att det skulle vara en del av varje gymnasiestuderandes läroplan att under minst en månad arbeta som volontär någonstans i den verkliga världen; och får andas in, smaka på, och leva nära den verklighet så många inte har en möjlighet att undkomma. Bara genom att göra även den världen mindre, kan vi göra något åt den.
På tisdag när jag kommer hem, ska jag krama mitt älskade barn extra hårt och i min tanke omfamna även alla de barn som ingen annan kramar.

My last night in the Philippines, after the final two intensive visits in Tabuk and Santiago. Many a long hour in a car travelling at an average speed of 30 km/h. 350 km in 12 hours. 
My days here have brought me so many new experiences. I have seen heartbreaking misery, unselfish love, tireless commitment, beautiful nature and concrete djungel filled with fumes. 
Every night that I have been here, I have thanked god for living in our Scandinavian bubble - far away from the real world that so many live in, every minute of every day. A world where every day is a struggle for survival, and families live on the streets without food to settle their hunger. A world where so many children are abused, kidnapped, sold and grow up without love. A world that I am so eternally grateful that my son, and I, have the unfathomable fortune of living and growing up in our Swedish bubble. 
And for this reason, it is even more important that we never forget that the real world exists. That we always carry our less fortunate fellows in our heart, and that we do our share to let their children grow up in a bubble too. 
I wish that a part of every high school student's curriculum would be to go out into the real world as a volunteer for at least a month. To breath, smell and live in the world that so many has no option but to live in. Only through making that real world smaller, can we do something about it. 
On Tuesday when I get home, I will hold my beloved son extra tight, and in my mind hold also those children no one else holds. 

Lång dags bilfärd / A long day's drive

Vi har idag tagit oss från Quezon City till Tabuk på norra Luzon, en sträcka på 35 mil som har tagit oss 12 timmar att tillryggalägga! Tack och lov fick vi åka rymligt i en bra minibuss, annars hade resan lätt kunnat bli en mardröm.
Som det var nu, var det roligt att få se så mycket av landet! Och underbart att få komma ut ur avgasernas Quezon. Vi är installerade i jättefina hotellrum, och har fått oss serverade en fin middag. I morgon ska jag och Emma inleda dagen med en efterlängtad joggingrunda kl 6, sedan frukost med våra partner innan vi åker ut och ser deras verksamhet.
Kortfattade rader ikväll igen, min hjärna är lite lätt omskakad efter den långa färden...

Utsikt från mitt hotellfönster i Quezon City.
View from my hotel window in Quezon City 

Vårt hotell, The Imperial Palace Suites.
Our hotel, The Imperial Palace Suites

Kontrasternas Manila...
Contrasts in Manila

Längs vägen norrut
Along the road up north

We have today travelled from Quezon City to Tabuk on the northern Luzon. It's a distance of 350 km, but has taken us 12 hours to drive!! Thank god we had a spacious mini buss to travel in, otherwise this journey could easily have turned into a nightmare. 
As it was, I really enjoyed to get a chance of seeing so much of hte country. And not to mention getting out of the smoggy Quezon City. We've now settled into our nice and comfortable hotel rooms, have had a nice dinner and will now rest until tomorrow morning. Emma and I will start the day with a run at 6 am, and then it's time for breakfast with our partners before heading out to see them in action. 
Just a short few lines again today, my brain is sill shaken, not stirred, since the journey. 

Moving on

Idag blir det bara några korta rader, vi lämnar hotellet i morgon kl 6 för en lång resa norrut.
Vi har besökt två nya partner idag, som båda jobbar med gatubarn. Båda organisationerna uträttar fantastiskt arbete med dessa utsatta barn.
Till dessa organisationer har vi under en dryg timmes bilfärd trotsat Manilas galna trafik. Att köra här är inte något för de lättstressade, så mycket kan vi snabbt konstatera.
Jag har nu avverkat halva min tid här i Filippinerna, och har sett så mycket fattigdom och utnyttjande av barn att mitt hjärta aldrig kommer att bli det samma igen. Samtidigt har jag fått uppleva ett otroligt engagemang och en enorm kärlek i de organisationer vi besökt, och som outtröttligt arbetar för att ge barnen en röst.

Today there will not be much written, we leave the hotel at 6am tomorrow for a long journey north. 
We have met two new partners today, both working with children living on the streets. They do amazing work for these children. 
To get to these organisations we had to faze Manila's traffic for over an hour. To drive here is nothing for the faint hearted or easily stressed!
I am now half ways through my stay in the Philippines, and I have never seen this much poverty and abuse of children. My heart will never be the same. At the same time I have experienced such an incredible devotion and love in the organisations we have visited, working so hard to give these poor children a voice. 

Hjärtesorg och andningshål / Heart ache and breathing hole

Så var ännu en dag snart till ända. Idag har vi varit med ECPAT på ett av de besök de gör på skolor runt om i Quezon City, för att utbilda barn/undgdomar om trafficking, barnpornografi och sexhandel, men även FN's barnkonvention och vad den innebär. Bland annat visades en animerad film om två unga flickors öden. De blev sålda av sin mamma, för att hon skulle kunna betala sjukhusräkningen för sin sjuka bebis. Trots att filmen är en animation, hade jag inte långt till tårarna. Det var ju inte bara en film, utan något som händer varje dag. Något som säkert har hänt någon av de flickor vi träffade på centret igår. Förövarna var vita - också det är fruktansvärt faktum - och fick mig att känna mig obekväm där jag satt som en av två européer i salen.
Några chockerande siffror som visades i filmen (som är några år gammal):
- I Filippinerna finns 100.000 barn som tvingas verka inom sexindustrin.
- Över 3200 barn dras VARJE ÅR in i denna mardröm.
- 40% av alla turister som kommer till Filippinerna, gör det för att köpa sex. 40%!!!
Det yngsta barn som ECPAT haft turen att rädda, var en 5-årig flicka som sålts av sin mamma till barnpornografi. Läs det igen - en flicka, tre år äldre än min egen son, såld av sin mamma, för att uppträda framför kamerorna för att tillfredsställa vuxna människors sjuka lustar.
Återigen känner jag en sån tacksamhet över att min egen älskade son är trygg och älskad, samtidigt som det sliter mitt hjärta i bitar att veta att så många barn inte har någon som ser till dem, som ger dem en kram, som låter dem veta att de är älskade och värdefulla.
Jag tackar alla gudar som finns, att det finns fantastiska människor som brinner för dessa barns rättigheter, och som ger dem vad deras föräldrar av olika anledningar inte gör.
Utan dem skulle de verkligen handla om en förlorad generation.

Efter detta besök gjorde vi igen en kontrasternas resa, till ett gigantiskt köpcenter. Här åt vi pizza och drack smoothies, shoppade och glömde för ett par timmar var vi är, vad vi sett och hört.
I morgon ska vi träffa ytterligare två partner, innan vi på torsdag morgon påbörjar den långa bilfärden norrut.

Another day is coming to its end. 
We have today followed ECPAT to a school where they did training with the pupils, on trafficking and child pornography. They also discussed the UN Convention on the Rights of the Child, and what it means. They also showed an animated film about trafficking, where two young girls where sold by their mother, who needed the money to pay a hefty hospital bill for the care of her infant. Despite the film being animated, I had tears in my eyes and an aching heart. It wasn't only a film, but something that happens every day. Something that more than likely has happened to at least one of the girls we met at the centre. The pimp in the film was white - and that too reflects the truth. I felt quite umcomfortable being one of the only two whites in the hall. 
Some shocking facts showed at the end of the film (please note the film was made a few years ago).
- 100.000 children are forced to work in the sex industry in the Philippines alone.
- EVERY YEAR, another 2300 children are forced into this nightmare.
-  40% of all the tourists that come to the Philippines do so to buy sex. 40%!!!!
The youngest child that ECPAT has been involved in rescuing was five year old girl, sold by her mother into child pornography. Read it again. A five year old girl, a mere three years older then my own son, sold by her own mother to act in front of grown men and women to satisfy their twisted, sick lusts.
Once again, I feel such gratitude that my own precious child is safe and loved. And at the same time, my heart is torn into shreds knowing that so many children don't have anyone to see to their needs, to hold them, to love them and tell them how precious they are. 
I thank all the divinities that there are marvellous devoted people that do everything they can to see to these childrens rights, who do for these souls what their own parent's can't or won't do. 
Without them it would truly be a lost generation. 


After this visit, we did another journey of contrasts, to a gigantic shopping centre. We had pizzas and smoothies, did some shopping and forgot for a couple of hours where we are, what we have seen and heard. 
Tomorrow we are meeting another two partners, before starting our long journey north on Thursday. 

Skratt och allvar / Laughter and serious matters

Så är dagens arbete över, och klockan är ganska sen.
Vi har idag besökt Ecpat, en partner som arbetar med barn unga som utsatts för sexhandel och trafficking. Vi satt först med på ett möte med ett av de nätverk som Ecpat jobbar genom. Mötet genomfördes på filippinska, med bitvis översättning till engelska, vilket inte var så bra för min jet-lag. Mot slutet av mötet fick jag kämpa, med sisådär resultat, för att ens hålla mig vaken. Lite pinsamt... Efter detta möte pratade vi lite vidare med direktorn och påverkansanvariga, innan de härliga barnen ordnat med en uppvisning för mig och Emma. Det var sång, dans och skratt som ekade genom lokalen, och jag och Emma fick slänga all stolthet över huvudet och kasta oss in i leken. Till barnens stora förtjusning var det vi som var kvar i slutet av en lek vi var med i, "the paper dance". Framför oss lades ett blad ur en tidning, modell större, och sedan skulle vi och vår filippinska partner dansa på var sin sida om pappret. När musiken stängdes av skulle vi sedan två och två ställa oss på pappret, utan att få någon del av foten utanför. Efter första om gången högg jag tag i "mitt" stackars oanade barn och höll henne i armarna där vi stod på pappret. Två omgångar senare var pappret väldigt litet, och då löste både Emma och jag det genom att ha barnet på ryggen genom dans och papperbalanserande. Det blev som sagt succé!
När man ser dessa barn så fulla av glädje och skratt, är det lätt att glömma att de alla har svåra upplevelser att hantera. Upplevelser som inget barn ska behöva genomleva. Jag är stolt att vi i Svenska kyrkan är med och bidrar till att dessa unga människor får en chans till ett nytt liv!

The working day is over, and it is getting late. 
We have today visited Ecpat Philippines, an organisation working with children who have been victims of sexual abuse and trafficking. We started off with a network meeting, held in filipino with brief translations to English. Not at all good for my jet lag, embarrisingly enough. 
After this meeting we had an interesting meeting with the director and the advocacy officer, and then the children had put together a show for us. Singing, dancing and laughter that echoed through the building, and Emma and I had to throw every bit of pride out the window and join in. One of the games was called the paper dance. This involved a page out of a newspaper on the floor, and then we stood on the one side of a sheet of paper each, with a child on the other side. The music started playing, we were to dance and as the music stopped I were to stand on the paper together with my "partner", without any part of the feet touching the floor. After each round the paper was folded in half, and very soon it was very small. This is one both Emma and I grabbed our partner and put them on our backs, much to the delight of the rest of the kids. There we were, dancing and balancing with a child on our backs. Great laugh!
Watching these kids, so full och joy and laughter, it's easy to forget that they have all experienced horrific things. Things no child should ever have to experience. I am so proud that Church of Sweden is part of giving these children a chance of a new life. 

Mondag morgon / Monday morning

En lite mulen morgon, men ändock varm. Frukost på Starbucks, där jag beställde en Green Tea Latte, och det gör jag inte om! Den hade inte det minsta med grönt te att göra, snarare ett hopkok av spenat, broccoli och maskrosor toppad med skummad mjölk. Gott? Nä, inte det minsta!!
Efter frukost lite förberedelser inför dagens partnermöte...

A somewhat overcast morning, but still warm. Breakfast at Starbucks, where I ordered a Green Tea Latte - and I won't do that again! It had nothing to do with green tea, that's for sure. It was more like a thick mixture of spinach, broccoli and dandelion, topped with frothy milk. Good? Nah, not in any way, shape or form!
After breakfast a bit of reading up and preparing for today's partner visit...

...men när det görs under vajande palmer vid en pool känns det inte så väldigt mycket som jobb...
...but when it's done under palmtrees by a pool it somehow doesn't feel much like work...

Kontraster / Contrasts

Nu har vi varit här i Manila ett par timmar, och det är många intryck att smälta. Staden är obegripligt stor, med 13 milj invånare, och luften långt ifrån ren. I taxin som körde oss från flygplatsen till hotellet såg vi vackra byggnader på ena sidan, och skjul på andra sidan. Vi blev stoppade av en polis, och kom bara därifrån efter att taxichauffören diskret lagt pengar i polisens hand. 10 meter bort, under en bro med hårt trafikerade vägar på vardera sida, satt en grupp hemlösa pojkar. Bron var deras hem.
Vi kom fram till hotellet, och möttes av en porter med paraply för att skydda mot solen. En annan tog vårt bagage och en tredje öppnade dörren till lobbyn, alla med stora leenden på läpparna. Vi checkade in och blev eskorterade upp till våra rum på sjunde våningen. Hotellet är helt ok, inte den senaste inredningen, men rent och rymligt. Vi packade upp, och tog sen hissen upp till taket där poolen och restaurangen är. Här stannade vi en dryg timme; tittade ut över den staden som breder ut sig åt all håll; badade i poolen och läste på inför morgondagens första partnerbesök.
När solen gjort sitt, tog vi en promenad på gatorna runt hotellet. Det är såna kontraster. Amerikanska internationella restaurangkedjor, restauranger sida vid sida, blinkande neonljus. Barn som kommer fram med utsträckta händer, mammor som med småttingar i bärsjal tigger, en hemlös kvinna som sov på en filt utanför en stängd restaurang. De tiggande barnen gör ont i min själ, och helst av allt vill jag krama dem och lova att allt kommer att bli bra. Men det kan jag ju inte göra... Kontrasterna och orättvisorna gör ont, och jag ser fram emot att i morgon få besöka en av våra partner här i Manila, som ger boende, utbildning, omvård och kärlek till några av de många utsatta barnen.
Sitter nu här på mitt hotellrum och den långa resan hit börjar ta ut sin rätt. Dricker en kopp medtaget Brunkullans te och  känner stor tacksamhet att mitt eget älskade barn är omgiven av kärlek och omsorg.

We've now been in Manila for a few hours, and there are so many new impressions to sort through. The city is big beyond comprehension, with its 13 milj inhabitants, and the air far from clean. During the drive in the taxi from the airport to the hotel we saw big high rise buildings on the on side, small houses barely holding together on the other. We were stopped by a police officer, and was only allowed to continue once the taxi driver had put money into the police mans hand. A mere 10 meters behind him, under a bridge with heavily trafficked roads on each side, sat a group of homeless boys. The biridge was their home. 
We arrived at hotel, and was met by one porter holding an umbrelly to shade us from the sun, an other carried our bags and a third opened the door. All smiling widely. We checked in, and was escorted to our rooms on the seventh floor. The hotel is ok, not with the latest décor, but with clean and spacious rooms. We unpacked, and then took the lift up to the rooftop bar/restaurant and pool area. We stayed for over an hour; watched the city spread out on all sides; swam in the pool; prepared for our first partner meeting tomorrow. 
When we'd had enough of the sun, we took a stroll along the streets outside the hotel. I marvelled at the contrasts. Big American international food chains, restaurants side by side, blinking neon signs. Children approaching us with hands held out in front of them, children begging with their toddler in shawls around them, a homeless woman sleeping on a piece of fabric outside a closed restaurant. The begging children makes my soul cry, all I want to do is to hug them and promise everything will be alright. But I can't do that. The contrasts, and injustices hurts, and I look forward to meeting one of our partners here in Manila tomorrow. They work with abused and homeless children, offering them housing, education, health care, love and a chance of a new life to some of all the children in need. 
I'm now sitting in my hotel room, and the long journey is beginning to take it's toll. I'm drinking a cup of Brunkullan's tea from home, and feel such gratitude in knowing that my own beloved son is surrouned by love and care.

Nästan framme / Nearly there

Första delen av resan avklarad, och det med bravur. Hamnade av någon outgrundlig, men oändligt välkommen, anledning i Business class. Bredvid mig satt en herre från Kanal 5, även han uppgraderad, och båda var vi lika imponerade av servicen. Benutrymme nog för mig att sträcka benen raklånga framför mig (även om vi nu inte hade hamnat vi nödutgången, vilket innebar att jag utan problem fått plats med två benlängder) och oerhört rymliga säten. Där satt jag som en liten prinsessa! Direkt blev vi bjudna på något att dricka, och det var starten på en låååång middagsbjudning. Allra först en appetizer, medan damerna gick runt och serverade drinkar av alla upptänkliga slag och färger. Varma handdukar att torka fingrarna med, såklart, varpå linnedukarna lades på plats på de uppfällbara borden framför oss. Japp, linnedukar… In kom sedan förrätten, följd av varmrätt (här hade vi 4 rätter att välja mellan), ost och kex och sist men inte mint efterrätt. Och obegränsat med dricka därtill. Allt detta självklart serverat på riktigt porslin, och med linneservett att lägga i knäet.

Medan vi avnjöt denna superba middag, som förövrigt serverades skållande varm, flög vi in i solnedgången. Vilken fantastisk upplevelse, att över molnen flyga in i en himmel som färgades allt mer rosa i takt med att solen gick ner i horisonten. Underbart!!

Med proppfull mage, och många skratt de ovana business class resenärerna emellan, somnade jag till slut under den cerisa filten. 

Vi väcktes av glada flygvärdinnor som bjöd runt juice att vakna till, och sedan serverades en i flygplanet tillagad frukost. Även den såklart på linneduk och i riktigt porslin. Den långa flygresan som jag lite bävat för blev en fantastisk upplevelse, och därtill helt lugn och utan turbulens.

Efter en kortare  väntan på Bangkoks flygplats sitter vi nu på planet som om en dryg halvtimme landar i Manila. Även här har jag lyckats få business class, och åtnjuter stort benutrymme, ytterligare en frukost på linneduk och fantastisk service.

Saknar dock min familj redan, och hur underbart det än är att få se andra delar av världen ska det bli skönt att om 8 dagar få krama mina killar igen!

The first leg of the journey over, and completed in style! For some unexplained, but very welcome, reason, I ended up in business class! Next to me was a fellow working for Swedish Channel 5, who also had been upgraded, and we were equally impressed by the service. Enough leg room for me to stretch my legs out straight in front of me (even if we hadn’t been by the emergency exit, which meant I had enough room for twice the length of legs) and very spacious seats. I felt like a princess on her throne! We were immediately offered a drink, and that was the start of a looong eating frenzy. First of all an appertizer, while the stewardesses served drinks of all kinds you can imagine. We were given hot towels to refresh ourselves, and then the linen cloths were put on out trays. Yes, linen cloths… In came the starter, followed by the main course (out of a choice of four), cheese and biscuits and then the dessert. All of this served on proper china, of course, and with a linen napkig to put on your lap. 

While enjoying this superb dinner feast, served piping hot, we flew into the setting sun. What an experience, to fly high over the clouds, into a sky that turned pink before my eyes as the sun set on the horizon. Fantabulous!

With a belly more than full with good food and drinks, and many a good laugh between inexperienced business class travelers I fell asleep under the pink blanket. We were awoken by smiling flight attendants offering us a fresh drink (non-alcoholic) to start the day. We were then served a great breakfast , prepared onboard, again on linen table cloths and on proper china. The long flight that I had slightly dreaded, turned into a really nice experience!

After a short stop over at Bangkok Airport, we are now on the flight taking us to Manila. Again, I am for some unknown reason flying business class with plenty of space for my legs, breakfast served on linen table cloths and fantastic service. 

I do however miss my boys at home, and no matter how much I love travelling to other parts of the planet it will be good to come home and cuddle them again in 8 days.