What goes up must go...further up

Skulle bara in på den stora klädaffären och byta en tröja. 5 min, max, och jag skulle utan att jäkta hinna med tåget. I teorin alltså... 

Tog rulltrappan ner och ställde mig i kön. Den långa kön. Med andra som var bökiga och skulle byta saker. Tänkte att jag kanske skulle åka upp en våning igen och se om tröjan möjligen låg där, så att jag var beredd helt enkelt. Och så kanske kön hade minskat när jag kom ner igen. Tji tröja. Tji kortare kö. Stampade ett par minuter i den nu ännu längre kön innan jag stegade iväg till barnavdelningen och tänkte att de kanske kunde hjälpa mig där. Kläder som kläder liksom. Men så enkelt var det såklart inte. Tjejen i kassan hänvisade till översta våningen, så jag tog mig till rulltrappan igen. Första trappan upp klarade jag minsann utan problem. Klev av rulltrappan och gick till baksidan där nästa trappa upp fanns. Inte. Gick tillbaka till andra sidan, men hittade ingen rulltrappa upp där heller. Ännu ett varv runt rulltrappscentralen i jakt på den som skulle ta mig upp en våning. Tre varv knatade jag runt där. TRE VARV! Det finns bara fyra alternativ, 2 upp och 2 ner, men jag lyckades med konststycket att 4 gånger gå förbi den uppåtgående rulltrappan. På sista varvet gick jag dessutom och muttrade för mig själv om idiotiska trappor och förvirrade jag. Tror inte att det på något sätt förmildrade bilden av att jag egentligen hörde hemma på ett sjukhus, iförd en vit tröja med låååånga ärmar. Fastknutna i ryggen.

Nåja, till sist var tröjan bytt och jag sågs lämna brottsplatsen i gasellsprång. En ganska kortbent gasell, ska tilläggas. Mer åt tapir-hållet på något sätt…

I was just popping in to the big clothes store to change a jumper. A 5 minute job, max, and I would then without rushing the slightest be in time for the train. Chance is a fine thing… 

Got on the escalator down to ladies' department and got in the queue. The rather long queue. With other cumbersome customers wanting to change clothes. I then go the idea that I would go upstairs again and see if the jumper by any chance was up there, so that I could bring one in the correct size with me, and thereby make the whole changing business a lot quicker. Plus there was the chance of the queue being shorter when I got back. No jumper. No shorter queue. Stood there in the queue, the now even longer queue, for a few impatient moments before I trotted off into the children’s department thinking they might be able to help me there. Clothes being clothes, sort of a thing. Of course it wasn’t that easy. The girl behind the counter told me the jumper had been bought on the top floor, and that I had to go there. Galloped off to the escalators again, and handled the first one without a problem. Got off the escalator and then walked around to the other side to get on the one going upstairs. Only, it wasn’t there. Went back to where I first got off, but couldn’t find the escalator going up there either. Took one more lap around the escalator central, without finding the darned thing. Three laps I did. THREE LAPS!!! There are only 4 alternatives, 2 going up and 2 going down, and some bloody how I managed to walk past the right escalator 4 times! And to make things worse, during my last lap I was muttering to myself about stupid  escalators and confused self’s. I don’t think that lessened the image of me belonging in a hospital kitted out in a white jumper with veery looong sleeves. Tied to my back. 

Well, finally I managed to change the jumper and was then seen leaving the scene of the crime in antelope strides. A rather short legged antelope, I may add. More of a tapire , somehow…  

Förändring / Change

Förändring. Att ändra sig. Att utvecklas. Att ta ett steg framåt. Någonting helt livsnödvändigt för att överleva, men även för att leva levande. Att våga säga det här var jag då, det här är jag nu. Att hitta sin väg, och att följa den i sannhet mot sitt hjärta. Att våga gå mot strömmen, och våga avvika mot normen, eller att bara flyta med och stå för det. Att ändra det som inte längre känns bra, eller att inse att gräset sällan är grönare på andra sidan. Att verkligen titta på sig själv, med skavanker och skönhet, och se vad som ska få utvecklas framåt och vad som ska ändras till något bättre. Att vara öppen för de möjligheter som möter oss var dag. För förändring. För utveckling. För steget framåt.

Change. To change. To grow. To develop. To take a step forward. Essential for survival, but also for living a full life. To say this was me then, this is me now. To find your own road, and to follow it in truth with your heart. To dare walking against the tide, and to fight the norms, or to just go with the flow and be ok with it. To change what no longer feels good, or to realise that the grass Is seldom greener on the other side. To really look at yourself, with flaws and beauty, and see what needs to be developed and what needs to be changed to something better. To be open to the endless opportunities we are given every day. To change. To develop. To grow. To take a step forward.

Rapport från landet Magsjuk / Report from the land of Tummy bug

Spridda, men kraftig,a skurar i norr och söder, för halva befolkningen medan det för den andra halvan mest är skurar i söder. 

Enligt den allra senaste rapporten kan även tilläggas att valda delar av den fyrbena befolkningen även den drabbas av vissa sydliga skurar. 

"Jomen, jag har ju stålkista och blir nästan aldrig magsjuk" (Sara 27 nov). Högmod går före fall, säger man visst...

Lilla juvelen har ju haft lite kräksrejs sedan i torsdags, med rejält blöj- och byxbyte som grand finale igår, och 

maken var inte sen att hänga på trenden. Dock utan blöja... Sist, men inte minst, fick även jag kapitulera. 

Vi tar en hemmadag i samlad tropp, helt enkelt. 

Random, but heavy showers in the north and south for half the population, with showers predominantly in the south for the other half. 

The last report also mentions southerly showers for parts of the four-legged population. 

"Sure, my stomach is lined with concrete. I hardly ever get sick with the tummy bug" (Sara, 27th Nov) Pride goes before a fall, so they say...

The little darling has sicky race since Thursday, with a grande finale of nappy- and trouser change yesterday. The husband was quick to catch on the trend. Without the nappy, I may add.. Last, but far from least, I saw fit to surrender too.

We'll stay at home today...

Tacksamhet / Gratitude

Tidig morgon, och Andrew och jag sitter i soffan och myser. Vi har redan varit ute på promenad med hundarna i mörkret, tänt utebelysningen i trädet och tagit fram adventsljustakarna.
I skålen bredvid oss ligger klyftor av mandarin och äpple, och på bordet ger värmeljusen ett varm sken. Ute viner vinden medan solen sakta letar sig fram över trädtopparna.
Vi välkomnar ännu en morgon i vår trygga nordiska bubbla, och kontrasten mot mina upplevelser i Filippinerna kunde inte vara större.
Jag sänder ännu en tacksamhetens tanke över att få bo här i Sverige.

It's early morning and Andrew and I are cuddled up on the couch. We've already been out for a walk with the terrier lasses in the dark, lit up the lights in the tree out side and brought out the advent lights. 
The bowl betwen us is filled with pieces of apple and tangerine, and the tea lights on the table spread a warm glow. The wind outside makes the trees dance while the sun slowly ascends over the tree tops. 
We greet yet another morning in our nordic bubble, and the contrasts to what I've so recently seen and experienced in the Philippines could not be greater. 
Once again, I feel such gratitude of living here in Sweden. 

Den riktiga världen / The real world

Sista natten i Filippinerna, efter de två sista intensiva besöken i Tabuk och Santiago. Många långa timmar i bilen, med en medelhastighet av 30 km/h. 350 km på 12 timmar...
Mina dagar här har varit omtumlande, med så otroligt många nya intryck. Jag här sett hjärtskärande  misär, osjälvisk kärlek, outröttligt engagemang; fantastiskt vacker natur och avgasfull betongdjungel.
Varje kväll vi har varit här, har jag tackat gud för att vi lever i vår trygga bubbla i norr - långt i från den verkliga världen, som så många miljoner människor lever i, varje minut av varje dag. En värld där varje dag är en kamp för överlevnad, där barn och vuxna lever på gatan och inte har mat för dagen. En värld där så många barn utnyttjas, kidnappas, säljs och får växa upp utan kärlek. En värld som jag är så oändligt tacksam att mitt barn inte växer upp i, att just han, och jag, har haft en otroliga turen att växa upp i bubblan Sverige.
Men just för att vi har haft denna ofantliga tur är det än mer viktigt att vi aldrig glömmer bort att den verkliga världen existerar. Att vi alltid bär våra mindre lyckosamma medmänniskor med oss i hjärtat, och att vi drar vårt strå till stacken för att låta även deras barn växa upp i en bubbla.
Jag önskar att det skulle vara en del av varje gymnasiestuderandes läroplan att under minst en månad arbeta som volontär någonstans i den verkliga världen; och får andas in, smaka på, och leva nära den verklighet så många inte har en möjlighet att undkomma. Bara genom att göra även den världen mindre, kan vi göra något åt den.
På tisdag när jag kommer hem, ska jag krama mitt älskade barn extra hårt och i min tanke omfamna även alla de barn som ingen annan kramar.

My last night in the Philippines, after the final two intensive visits in Tabuk and Santiago. Many a long hour in a car travelling at an average speed of 30 km/h. 350 km in 12 hours. 
My days here have brought me so many new experiences. I have seen heartbreaking misery, unselfish love, tireless commitment, beautiful nature and concrete djungel filled with fumes. 
Every night that I have been here, I have thanked god for living in our Scandinavian bubble - far away from the real world that so many live in, every minute of every day. A world where every day is a struggle for survival, and families live on the streets without food to settle their hunger. A world where so many children are abused, kidnapped, sold and grow up without love. A world that I am so eternally grateful that my son, and I, have the unfathomable fortune of living and growing up in our Swedish bubble. 
And for this reason, it is even more important that we never forget that the real world exists. That we always carry our less fortunate fellows in our heart, and that we do our share to let their children grow up in a bubble too. 
I wish that a part of every high school student's curriculum would be to go out into the real world as a volunteer for at least a month. To breath, smell and live in the world that so many has no option but to live in. Only through making that real world smaller, can we do something about it. 
On Tuesday when I get home, I will hold my beloved son extra tight, and in my mind hold also those children no one else holds. 

Lång dags bilfärd / A long day's drive

Vi har idag tagit oss från Quezon City till Tabuk på norra Luzon, en sträcka på 35 mil som har tagit oss 12 timmar att tillryggalägga! Tack och lov fick vi åka rymligt i en bra minibuss, annars hade resan lätt kunnat bli en mardröm.
Som det var nu, var det roligt att få se så mycket av landet! Och underbart att få komma ut ur avgasernas Quezon. Vi är installerade i jättefina hotellrum, och har fått oss serverade en fin middag. I morgon ska jag och Emma inleda dagen med en efterlängtad joggingrunda kl 6, sedan frukost med våra partner innan vi åker ut och ser deras verksamhet.
Kortfattade rader ikväll igen, min hjärna är lite lätt omskakad efter den långa färden...

Utsikt från mitt hotellfönster i Quezon City.
View from my hotel window in Quezon City 

Vårt hotell, The Imperial Palace Suites.
Our hotel, The Imperial Palace Suites

Kontrasternas Manila...
Contrasts in Manila

Längs vägen norrut
Along the road up north

We have today travelled from Quezon City to Tabuk on the northern Luzon. It's a distance of 350 km, but has taken us 12 hours to drive!! Thank god we had a spacious mini buss to travel in, otherwise this journey could easily have turned into a nightmare. 
As it was, I really enjoyed to get a chance of seeing so much of hte country. And not to mention getting out of the smoggy Quezon City. We've now settled into our nice and comfortable hotel rooms, have had a nice dinner and will now rest until tomorrow morning. Emma and I will start the day with a run at 6 am, and then it's time for breakfast with our partners before heading out to see them in action. 
Just a short few lines again today, my brain is sill shaken, not stirred, since the journey. 

Moving on

Idag blir det bara några korta rader, vi lämnar hotellet i morgon kl 6 för en lång resa norrut.
Vi har besökt två nya partner idag, som båda jobbar med gatubarn. Båda organisationerna uträttar fantastiskt arbete med dessa utsatta barn.
Till dessa organisationer har vi under en dryg timmes bilfärd trotsat Manilas galna trafik. Att köra här är inte något för de lättstressade, så mycket kan vi snabbt konstatera.
Jag har nu avverkat halva min tid här i Filippinerna, och har sett så mycket fattigdom och utnyttjande av barn att mitt hjärta aldrig kommer att bli det samma igen. Samtidigt har jag fått uppleva ett otroligt engagemang och en enorm kärlek i de organisationer vi besökt, och som outtröttligt arbetar för att ge barnen en röst.

Today there will not be much written, we leave the hotel at 6am tomorrow for a long journey north. 
We have met two new partners today, both working with children living on the streets. They do amazing work for these children. 
To get to these organisations we had to faze Manila's traffic for over an hour. To drive here is nothing for the faint hearted or easily stressed!
I am now half ways through my stay in the Philippines, and I have never seen this much poverty and abuse of children. My heart will never be the same. At the same time I have experienced such an incredible devotion and love in the organisations we have visited, working so hard to give these poor children a voice.