Glest... / Far between...

Det har varit sorgligt glest mellan uppdateringarn på sistone, tyvärr. Om jag förut upplevde viss tidsbrist, kan vi nu konstatera att jag inte längre har minsta kontroll över min egen tid. Eller min egen tid förresten, egen tid har jag inte alls ju...
Sedan sist har stora hjärtat gjort efterlängtad - av både mor och son - comeback på dagis med allt vad det betyder av morgonrutiner och stress.
Bilen har fått sin dödsdom, och en tur till banken med mössan i handen finns därmed på agendan.
Tvn har dött rosa-randiga-skärm-döden och ett antal tusenlappar har lagts på ny dumburk. Vid inköpstillfället upptäckte jag att jag gjort rookiemisstaget och åkt hemifrån utan ombyte åt minstingen när hon bestämde sig för att göra tvådagarsbajsning . Det är då man är glad att befinna sig på ett större köpcentrum. Och att man åtminstone hade en rejäl filt med sig.
Idag står 3-årskalas på schemat, så jag njuter av stillheten innan Andrew vaknar, lunch ska serveras och tre klädensembler bytas innan avfärd.
Just ja,  vi har även bokat biljetter för mig och knoddarna, England and Ireland here we come!! ...snart i alla fall...

Gosigt nerbäddade i syskonvagnen under promenaden.
As snug as two little bugs in the double pram!

The updates have of lately been far too few and far between, I'm sorry to say. What I previoulsy experienced as a certain lack of time, has now turned into a complete anarchy. I have no longer any  kind of control of my own time. Own time, by the way, I don't really have any time of my own. Full stop. 
Since my last update the big sweetheart has made a longed for - by both mother and son - return to to day care, with all that comes with it in form of morning routines and stress. 
Our car has been given it's final death sentence, and a humbling trip to the bank is on the agenda. 
The telly has died too, following a short period of pink-screen-illness. A new telly has been purchased, and the bank account shrunk. While surveying the telly options I also realised I had made a rookie mistake and left the house without a change of clothes for the wee one as she decided to do a two-day-poo. Thank god we were at a big shopping centre, and thank god we had a big warm blanket for her. 
Today we're going to a 3-year birthday party, and I'm making the most of the relative peace and quiet before andrew wakes up, lunch has to be served and three changes of clothes performed before we leave. 
Oh, nearly forgot - we've also booked tickets for me and the kiddies to go to England and Ireland in  the end of October!!

Tankens kraft - på gott och ont / Power of the mind - for better and worse

Vid ett av mina otaliga toalettbesök tänkte jag flyktigt "Tänk om mobilen skulle ramla i toan, de här fickorna är inte så väldigt djupa".
Ja, resten kan ni säkert fylla i alldeles själva.
Nästa toabesök avslutades med ett ljudligt PLUMS! Insåg blixtsnabbt vad plumset var, slängde ner näven och fiskade upp mobilen. Nu ligger den på tork och jag hoppas innerligt att den inte var under ytan så länge att den är fullkomligt död.
Allra helst eftersom det är en lånemobil medan min egen är på reparation...

During one of my umpteen visits to the toilet, I fleetingly thought to myself "Imagine if I'd drop the mobile into the toilet. These pockets really aren't that deep."
Well, the rest you can probably figure out by yourself...
Next time I went to the toilet, the grand finale was a loud PLOP! It took less than a second for me to realise what the plop was all about, dunk my hand in the toilet bowl and retrieve the mobile. It is now drying off, and I really hope it wasn't under long enough to kill it permanently...
Especially with my own mobile being repaired and the dunked one, one I borrowed from the phone company...

Ulla-Gud

Ja Fanny och Matilda, här kommer så bildbeviset!
Er vackra gåva har blivit rejält beundrad och uppskattad på förmiddagsfikat på jobbet.
Och namnet Ulla-Gud kan ju inte annat än bli succé på just den här arbetsplatsen...
Ni är galna, det har jag alltid sagt.
Som motprestation, ser jag fram emot att få emottaga en filmsnutt av Fadoma och Abodi att lägga ut på bloggen, så att alla får se även den sidan av er. Gärna biten med vindruvorna... :)

Konstverket! (Ulla-Gud är namnet som Fanny tycker att bebisen ska ha...)
The beautiful piece of art reads "Say hi to Ulla-Gud" (the name is a creation of their own, with the first bit being an actual name for a female, and the second bit being the Swedish word for God.) (The name is Fanny's working name for the baby)

Well, Fanny and Matilda, here is the proof!
Your beautiful gift has been duly admired during the morning coffee break at work. And the name, Ulla-Gud, can only be a success at a workplace like this one...
I've always said you're mad, and now it has been confirmed.
In return, I would love to receive a bit of one of your Fadoma and Abodi-films to put on the blog, to introduce people to the full extent of your madness. Preferably the bit with the grapes... :)

Present med villkor / Gift with conditions

Jag fick en present idag.

En present med villkor. 

I morgon tänker jag uppfylla de villkoren.

En liten glimt av den...fina...gåvan.
A sneak peak of the...lovely...gift. 

I was given a gift today.

A gift with conditions.

Tomorrow I will live up to those conditions. 

Största möjliga tysssstnad / Quiet, please

Jag gav upp. Till slut. Det tog 5 dagar, men sen erkände jag mig slagen. Det var egentligen inte förkylningen i sig, men att i dagarna fem kraxa fram ord kan ta kål på vem som helst, för att inte tala om den stackars sonen som fick lyssna på mig läsa (kort) godnattsaga och sjunga (hrm) innan han somnade...
I söndags kväll straxt för sju infann jag mig således på akutmottagningen, och fick efter en ömsom hostande och omsöm kraxande inskrivning vänta en liten stund på att kallas in.
För varje minut blev det mer och mer påtagligt att jag glömt spraya näsan innan jag åkte, och det var inte behagligt alls.
Till sist fick jag komma in i ett undersökningsrum, där näsan gjorde sig alltmer känd. För att lindra den vid det här laget outhärdligt torra munnen försåg jag mig med lite vatten. När tungan liksom sugs fast i ett vakum mot gommen när man sväljer, skulle jag vilja påstå att nästäppan är fullkomlig.
Läkaren kom efter en liten stund, och det var liksom plåster på såren bara det. En snygging till läkare möts man minsann inte av varje dag, och därtill en som är trevlig, faktiskt lyssnar och är grundlig - ja det är som att  vinna på jackpot!
Han tog lite prover och lyssnade på andning och hjärta; konstaterade att det inte var något av de mer illasinnade virusen utan en rejäl "hederlig" förkylning som dessutom satt sig på stämbanden och konstaterade att jag bör ta det lugnt en vecka och framförallt VARA TYST! Sug på den ni! Jag - tyst en vecka... Det är som att  åka till Jamaica och ta med sig boben. Ovanligt, men inte helt och hållet omöjligt.
Han hittade dessutom ett mycket lägg blåsljud på hjärtat som han vill att jag ska kolla upp när förkylningen gett med sig.
Så kan det gå...
Jag har följaktligen varit hemma idag, och förblir hemmavid hela veckan. Några timmars jobb här och där lär det väl bli ändå, om jag känner mig själv rätt - men jag ämnar följa doktorns rekommendationer gällande vila och tystnad.

I caved in. Finally. It took five days, but then I admitted defeat. It wasn't really the cold itself, but to sound like a whiskey drinking crow for five days can get the better of anyone, not to mention the poor son who had to listen to me reading his (very short) bedtime story and sing (hrm) a lullaby at bedtime...
So, on Sunday eve just before 7pm I made my way down to the A&E, and was after a coughing and cra-ing signing in, left to wait in the waiting room. 
Every passing minute made it even more evident that I had forgotten to use the nasal spray before I left. Not nice at all. 
I was at last let into an examination room, where my blocked only got worse. To ease my by now extremely dry mouth I helped myself to a glass of water. When the tounge sort of gets stuck to the palate in a vacuum like manner, I would like to suggest that the nose blockage is 100%. 
The doctor came in a little while later, and that alone made me feel a whole lot better. A really good looking doctor is not anything you see everyday, and add to that that he was very nice, actually listened and was very thorough - it's a bit like winning the jack pot!!
He ran some tests and listened to my breathing and heart; then told me that it wasn't one of the more vicious viruses but just a normal cold, albeit a very bad one, and that it had also gone to my vocal cords. He ordered me to take it easy for a week, and above all to be QUIET!! Yep, you read right. I am to stay quiet for a week. It's a little bit like going to Jamaica and bringing a bob sleigh... Unusual, but not entirely impossible.  
He aslo found a very slight murmur on my heart that he wants me to check once the cold has gone. 
I have therefore stayed at home today, and will stay here for the rest of the week. Knowing myself I will do a few hours work here and there, but my AIM is to do what the doctor told me to do - rest and stay quiet. 

Morgonlärdom / Morning lesson

Om man hänger en jacka som varit utsatt för regn- och hagelskyfall på den vanliga kroken bland alla andra jackor, och sen lämnar den där över natten, då är den precis lika blöt på morgonen som den var på kvällen.
Om man sen råkar ha en relativt stor mage innehållande bebis slänger man inte på sig vilken jacka som helst och tror att den ska gå att stänga.
Och då kan man ett par jackprovningar senare måsta cykla som en galning för att hinna med tåget.
Tack för denna lärdom.

If one hangs a coat that has been exposed to rain- and hail downpour on its usual hook among all the other coats, and then leave it there over night one will find that it is as sopping wet in the mornign as it was in the evening. 
If one then happens to have a relatively big tummy containing a baby one doesn't don any old jacket and think that it will close over said tummy. 
And chances are then that after a number of jackets tried on, one will have to cycle like a woman possessed to get to the train on time. 
Thank you for this lesson learned. 

Cykelgurgling / Push bike gargling

04.30: hör Zassi ranta runt nere i sovrummet men tänker inte mer på det.
04.31: inser att Zassi ligger hoprullad vid min mage och snarkare fridfullt, vilket innebär att det är Abi som är nere. En Abi som inte trynar tills dess jag väcker henne kan i sin tur bara innebära en sak: dålig mage.
04.32: rullar ur sängen, tar mig ner för trapporna och släpper ut Abi. Gör mig redo för sanering.
04.33: MAAMMAAA! MAAAMMAA!
            Gå och lägg dig igen Andrew, mamma kommer snart.
             Inte sova mer, vakna upp. Komma ner.
04.36: Sanering slutförd. Bär skrikande son till sängen. Försöker få skrikande son att somna.
04.38: Ger upp och går ner. Tjorven och filt i soffan. Mys! Andrew gosar in sig nära och viskar "min äskar mamma", och hjärtat smälter.
05.00: Alarmet ringer och ordinarie dag tar sin början.
06.17: Inser en route till tåget medelst cykel att jag glömt borsta tänderna. Kommer sen på att jag av någon outgrundlig anledning har mini-flaska munvatten i väskan. Cykelgurgling är nu ett nytt vedertaget begrepp.
Trots den arla morgonen, blev det en härlig start på en alldeles ny dag!

04:30am: I hear Zassi trotting around downstairs, but don't think more of it
04:31am: Realise Zassi is happily snoring away, curled up to a ball by my tummy, which means that it's Abi who's trotting around downstairs. Knowing that Abi does not leave the bed until I wake her up in the morning, I also realise it can only mean one thing: dicky tummy.
04:32am: Roll out of bed and stumble down the stairs. Let Abi out and begin clean up. 
04:33am: MAAAMMMYYYYY! MMMAAAMMMMYYYY!
                Go back to bed Andrew, mammy will be up soon. 
                No sleep more. Wake up. Come down. 
04:36am: Clean up done. Carry screaming son upstairs. Try to get screaming son to go to sleep.
04:38am: Give up. Put Tjorven on the DVD and cuddle up under a blanket. Andrew snuggles up close and whispers "Me love mammy", and my heart melts.
05:00am: The alarm goes off and the ordinary morning routine begins. 
06:17am: En route to the train, on my push bike, and realise I have not brushed my teeth. Then remember that I, for some unknown reason, have a mini-bottle of mouth wash in my bag. Push-bike-gargling is now an established expression.
Despite the early morning, it turned out to be a really nice start to a brand new day!
             

Morgonbestyr / Morning issues

Det flimrar lite lätt framför ögonen, mår lite lagom illa i halsgropen och tror inte att jag ska stå upp - för då finns det nog risk att jag svimmar lite grann.
Alla sätt att starta dagen på är bra, utom de dåliga, och sitter jag ner går det finfint. Kanske ska jag anlita någon att köra runt mig på min kontorsstol den närmaste timmen. Någon frivillig?
Och nej, det behövs inte gås hem för snart har det gått över.
Jag ska ju iväg och bada med våtdjuret Andrew tillsammans med kusinerna M och F. Gissa om han är överlycklig att favoriten M är hos mommo och mo ett par dagar!

A slight case of nausea in combination with flickering before my eyes and a feeling that standing up is not a good idea is also a way of starting the day. Will stay sitting for a while, otherwise there might be a very real chance of me fainting a bit. 
But, as long as I stay sitting all is good, so I think I'll hire someone to wheel me around in my office chair for an hour or so. Any takers?
And no, I will not go home, cause this will pass before soon. 
Also, I'm off swimming with Andrew after work, together with cousins M and F. He is over the moon with M staying with mormor and morfar for a couple of days!

The only way is up!

En kopp första hjälpen.
First aid in a cup...

                                             
Efter en natt med lite sömn där jag istället först haft sällskap av en mini-kickboxare som skrikit efter en"bam" (banan, såklart) och sen, en halvtimme innan alarmet, haft en toknödig terriertös dansandes  en jigg på sovrumsgolvet innan jag släpade mig ur sängen. Tätt följd av den bam-skrikande kickboxaren.
Öppnade dörren åt Abi innan hon gjorde kafferep av den, skalade en banan åt sonen, släppte in terriertösen  och snubblade uppför trapporna i ett fåfängt försök att få lite mer sömn.
Fåfängt, för nu var ju kickboxaren mätt i magen och full av energi. Och alarmet påpekade att det i alla fall var dax att gå upp, så sluta sjåpa sig nu!
På väg från tåget till jobbet genom slaskvåta gator i staden, inser jag dessutom att de byxor jag så klokt lade fram igår kväll var anpassade till skor med klack. Inte de tämligen klacklösa skorna som prydde mina tassar, dagen till ära pyntade med omaka strumpor.
Tänker för mig själv att "the only way is up", så nu kan det bara bli bättre!!

After a night with far too little sleep due to a mini-kick boxer demanding to be fed a "bam" (banana, that is), and then a terrier lass doing a little jig on our bedroom floor to make me aware of her need to be let out. NOW!! Dragged my sorry self out of bed, followed by the bam-howling kick boxer, and down the stairs to let Abi out before she turned the front door into tooth picks. Grabbed and peeled a banana for the litlle one, let the doggie in again, and clambered up to bed, hoping in vain to catch some more sleep. In vain, because now the little kick boxer had a tummy full of "bam" and was full of energy. And the alarm kindly pointed out that it was time to get up any way so stop feeling sorry for myself. 
On my way from the train to work, through wet city streets, I realised that the trousers I had chosen the previous night, were suited to shoes with heels. Not the more or less heel-less shoes that adorned my, odd-socks clad, feet.
"The only way is up" I thought to myself, so this day can only get better! 

ICA Tierp, vilka hjältar! / ICA Tierp, my heroes!

Ett avi på brev kom till vår son, så tillsammans åkte vi ner till ICA, för att handla och hämta ut brevet. När vi stod i kassan för att hämta ut brevet, kom en snäll kassörska och lämnade det bröd och de musslor jag just köpt men lämnat i kassan.
När jag kom hem och senare lagt lillhjärtat undrade jag var gjorde av de två blockljusen jag köpt. Eftersom de varken var hemma eller i bilen kom jag fram till att jag säkert ställt tillbaka dem ändå.
Kvällen förflöt, det blev morgon och arbetet kallade. Ett impromptu möte på en kollegas rum och jag såg den vackra hyacint som stod på hennes bord. Men - vad hände med de tre hyacinter jag köpte igår??? Visste bestämt att jag valt två rosa och en vit, men var tog de vägen egentligen??
Förstod att jag måste ha glömt dem på affären, och tänkte att jag får väl åka ner och fråga. Eller möjligen helt enkelt bara köpa tre nya. Vill ju inte vara till besvär...
Samma kväll åkte jag ner till ICA för att handla diverse förnödenheter (hade dock igen helt glömt hyacinterna), och så fort det blev min tur i kassan tittade hon upp, log och sa "Glömde du några saker sist du var här?" Eh, ja, kanske det... Fort gick hon runt till den andra kassan och hämtade en papperskasse (som jag inte betalat för) och räckte den leende till mig. "Vi förstod att du skulle komma tillbaka snart så vi packade ner det och ställde det bakom kassan!".
DET är vad jag kallar kundservice!!! HEJA ER ICA TIERP!!!
I kassen fanns mina hyacinter, de två blockljus jag inte alls hade ställt tillbaka i hyllan, och sparrisen jag tänkt att vi skulle haft med musslorna.
I dag när jag var på en annan affär här i vår lilla köping, betalade jag snällt och stegade iväg alltmedans jag pulade ner växeln i plånboken. Öppnade bildörren och satte mig, och fick känslan att jag nog glömt något.. Hmm..kanske den filmjölk jag just betalat för????
Virrpanna får just nu en helt ny innebörd...

A registered post arrived for our son, so together we went down to ICA, to do our shopping and collect the letter. As we were waiting to get the letter, the kind woman in the check out came to hand me the bread and the mussles I had just bough and left at the check out. 
Once we were back home and the little one was fast asleep I started wondering were the candles that I just bought had gone to. Since I coudn't find them neither in the house nor in the car, I assumed I had put them back on the shelf in the shop. 
The evening passed, morning came and it was time to once again to go work. During an impromptu meeting in a colleagues office, I noticed a hyacinth on her table. That got me wondering what on earth happened to the hyacinths I had bought the previous eveing. I had a very clear and vivid image of picking two pink hyacinths and one white, and putting them in the basket. But where did they go to after that???
Realised I must have forgotten them at the shop, and decided to call down and ask. Or simply just get new ones. One doesn't want to be a nuisance...
The same evening I went back to ICA, to get a few bits and bobs (but had once again forgotten about the flowers), and as it was my turn at the check out, the girl looked up, smiled and asked "Did you forget something the last time you were here?". Eh...maybe...might have... Se quickly got up, walked around to the other check out and got a paper bag (which I hadn't paid for) and handed it to me with a smile. "We knew you'd be back soon enough, so we packed it and put it behind the check out." 
Now, THAT'S what I call customer service!! 
WAY TO GO ICA TIERP!!
As I looked into the bag I found the hyacinths, the two candles I hadn't put back on the shelf and asparagus that I had planned for us to have with the mussles.
Today when I went to another shop in our little village, I paid and walked out to the car while trying to stuff the change into the wallet. As I unlocked the car and got in, I had this nagging feeling of having forgotten something. Hmm... could it possibly be the sour milk (filmjölk) I had just bought???
The word scatter brain comes to mind...

What goes up must go...further up

Skulle bara in på den stora klädaffären och byta en tröja. 5 min, max, och jag skulle utan att jäkta hinna med tåget. I teorin alltså... 

Tog rulltrappan ner och ställde mig i kön. Den långa kön. Med andra som var bökiga och skulle byta saker. Tänkte att jag kanske skulle åka upp en våning igen och se om tröjan möjligen låg där, så att jag var beredd helt enkelt. Och så kanske kön hade minskat när jag kom ner igen. Tji tröja. Tji kortare kö. Stampade ett par minuter i den nu ännu längre kön innan jag stegade iväg till barnavdelningen och tänkte att de kanske kunde hjälpa mig där. Kläder som kläder liksom. Men så enkelt var det såklart inte. Tjejen i kassan hänvisade till översta våningen, så jag tog mig till rulltrappan igen. Första trappan upp klarade jag minsann utan problem. Klev av rulltrappan och gick till baksidan där nästa trappa upp fanns. Inte. Gick tillbaka till andra sidan, men hittade ingen rulltrappa upp där heller. Ännu ett varv runt rulltrappscentralen i jakt på den som skulle ta mig upp en våning. Tre varv knatade jag runt där. TRE VARV! Det finns bara fyra alternativ, 2 upp och 2 ner, men jag lyckades med konststycket att 4 gånger gå förbi den uppåtgående rulltrappan. På sista varvet gick jag dessutom och muttrade för mig själv om idiotiska trappor och förvirrade jag. Tror inte att det på något sätt förmildrade bilden av att jag egentligen hörde hemma på ett sjukhus, iförd en vit tröja med låååånga ärmar. Fastknutna i ryggen.

Nåja, till sist var tröjan bytt och jag sågs lämna brottsplatsen i gasellsprång. En ganska kortbent gasell, ska tilläggas. Mer åt tapir-hållet på något sätt…

I was just popping in to the big clothes store to change a jumper. A 5 minute job, max, and I would then without rushing the slightest be in time for the train. Chance is a fine thing… 

Got on the escalator down to ladies' department and got in the queue. The rather long queue. With other cumbersome customers wanting to change clothes. I then go the idea that I would go upstairs again and see if the jumper by any chance was up there, so that I could bring one in the correct size with me, and thereby make the whole changing business a lot quicker. Plus there was the chance of the queue being shorter when I got back. No jumper. No shorter queue. Stood there in the queue, the now even longer queue, for a few impatient moments before I trotted off into the children’s department thinking they might be able to help me there. Clothes being clothes, sort of a thing. Of course it wasn’t that easy. The girl behind the counter told me the jumper had been bought on the top floor, and that I had to go there. Galloped off to the escalators again, and handled the first one without a problem. Got off the escalator and then walked around to the other side to get on the one going upstairs. Only, it wasn’t there. Went back to where I first got off, but couldn’t find the escalator going up there either. Took one more lap around the escalator central, without finding the darned thing. Three laps I did. THREE LAPS!!! There are only 4 alternatives, 2 going up and 2 going down, and some bloody how I managed to walk past the right escalator 4 times! And to make things worse, during my last lap I was muttering to myself about stupid  escalators and confused self’s. I don’t think that lessened the image of me belonging in a hospital kitted out in a white jumper with veery looong sleeves. Tied to my back. 

Well, finally I managed to change the jumper and was then seen leaving the scene of the crime in antelope strides. A rather short legged antelope, I may add. More of a tapire , somehow…