...och det stället råkade vara jag!
Men, vi ska inte gå händelserna i förväg, utan börja från början. Och början är i detta fallet igår morse. Eftersom i princip hela den polska städpatrullen fått semester beviljad, då denna helg var menad att vara en lugn helg, fann sig C, "accommodations manager", helt plötsligt utan personal och med fullbelat hotell. Inte en drömsits med andra ord. Snäll som jag är, sa jag att jag kan hoppa in och hjälpa dem innan mitt eget skift började, så 10-14.30 for jag runt som ett torrt skinn och städade rum. Och ett ska jag säga er, det är LÅNGT ifrån ett lätt jobb! Svettades som hela familjen Holkko samlad i en rökbastu!
Efter avslutat skift där, knatade jag ner till receptionen och intog stridsposition där. Och igår kväll var det verkligen tal om stridsposition. För en redan då trött Sara. Anledningen till detta var att vi denna afton åter skulle hysa en 80-års fest. För samma grupp som var här den fatala Strömavbrottsnatten. Som vi alla vet var de inte särskilt trevliga då, men under de då rådande omständigheterna kunde det kanske vara befogat, men den attityd och det beteende de hade med sig under gårdagskvällen var inte på något sätt befogat. Det enda det befogade till var smeknamnet "the Bitch Brigade". Kort och gott hade de redan bestämt innan att de skulle klaga på allt, och det gjorde de. Med råge. De hade bokat bord för 26 pers klockan sju, men behagade inte innfinna sig förrän halv åtta, hade stora problem att bestämma sig för vad de skulle spisa så sista ordern togs 20.10. En halvtimme senare stormade de två maffiamammorna ut och skällde ut mig efter noter att servicen var fruktansvärt dålig, bla bla bla. Och dessutom fungerade minsann inte vattnet på damernas. HA, tänkte jag, era puckade helidioter, kan ni inte ens lista ut hur en kran fungerar, medan jag artigt förklarade att vattnet visst fungerar men att handtaget måste föras UTÅT och inte framåt eller bakåt. HM, var svaret jag fick, givetvis kombinerat med en lätt knyck på nacken.
Senare på kvällen, efter att jag fullständigt utmattad hade vacklat hem, genomförde de samma utskällningsprocedur på nattmanagern V, med tillägget att det minsann var dåligt att de BARA hade tillgång till relaxavdelningen i spat, och att inga behandlingar ingick. V förklarade att priset för att använda relaxavdelningen normalt sett är 50€ per person, men DET hade de minsann svårt att tro på. (Till storyn hör att de som kompensation för strömavbrottshelgen fått denna helg näst intill gratis allaredan...)
I morse när jag så åter intog position i skyttevärnet, hade jag redan på förhand taggarna utåt med inställningen Hellre förekomma än förekommas. När så skrivaren inte behagade fungera och rummens räkningar inte stämde var jag redo att slå ihjäl nästa person som överhuvudtaget tittade på mig. C och C tittade på mig och sa: Oj oj, nu svär hon på svenska, så nu är det vi som sakta drar oss undan.
Efter att ha rett upp allt det fick jag tack och lov lämna byggnaden under ett par minuter för att åka och hämta tidningarna. Och denna andingspaus var precis vad jag behövde för att inte inleda ett blodbad!
Resten av morgonen förflöt tämligen väl, i alla fall för min del. Det var en del klagomål på rum med störande ljud utanför, men de hänvisade jag glatt till Duty Managern S-M. Jag har inte betalt för att ta hand om sånt mer än vad som är absolut nödvändigt, men det har S-M. Sen var det ju den mycket trevliga herre som kom för att checka ut, och omgående meddelade att han ville tala med duty managern. Inte för att klaga var han snabb att tillägga, utan han ville bara tala med henne. Vid det här laget gick jag totalt på adrenalin och var übertrevlig. Han visade sig sen vara en hemlig gäst som var på plats för en av de hemliga bedömningar vi ska utsättas för för att få den så åtrådda femte stjärnan. Och under över alla under hade han ingenting att klaga på, enligt S-M. Annars hade man ju lätt kunnat förvänta sig en kommentar som: Receptionist med köttyxa i handen ger kanske inte riktigt det välkomnande man skulle förvänta sig från ett aspirerande femstjärnigt hotell. Han måtte ha en hemligt böjelse för just köttyxor...
När mitt pass så led mot sitt slut idag insåg jag att jag inte hunnit äta något, och att min blodsockernivå var farligt låg. Farligt låg för omgivinigen alltså. Föreställ er sjäva en Sara som inte ätit på 10 timmar...
Ramlade i säng när jag väl kom hem och sov som en klubbad säl. Nu ska jag dock hoppa in i duschen för att senare möta upp med hela receptionsgänget på närmsta pub. Jag - vi - har gjort oss mer än väl förtjänta av en, två eller många, stora cider!!!
No comments:
Post a Comment