Det är mycket som förändras när man får barn, som vi alla vet. Vi går från att leva liv som är centrerade runt oss själva till att leva liv där vi själva hamnar på 10:e plats. I bästa fall.
Från att vara stolta över saker som, i mitt fall, att komma till ett perfekt avsprång på ett högt hinder eller att ha hanterat det kaos som ett långvarigt strömavbrott på ett till bristningsgränsen fullbokat hotell medför till lång mer...basala saker.
Som att jag idag hörde lilleman flytta sin lilla pall och böka runt på övervåningen, och lite senare ropa Mamma! Bajs! Då hade han minsann på alldeles egen hand lagt sin barnsits på toaletten, flyttat pallen och ställt den framför toan, klättrat upp och sen satt sig för att i lugn och ro bajsa.
När jag kom upp satt han där som att det var något han gjorde varje dag, men ändå rätt nöjd med sig själv. Allra helst när mamman med glädjestrålande ögon gav honom en stor kram och sa att han är världens bästa lilla skruttunge!
Det är skillnad på stolthet och stolthet som sagt...
Lite mindre beröm fick han senare när vi gick ut på promenad för att han skulle somna i vagnen (vilket han i vanliga fall gör på nolltid), och i stället tillbringade halva promenaden med att vråla "VILL INTE" och försöka ställa sig upp i vagnen.
T å l a m o d är en gudagåva...
A lot of things change when we become parents, as we all know. We go from living lives centered around ourselves, to lives where we end up as number 10. If we're lucky.
From being proud of things like, in my case, getting the perfect jump on a high fence wity my horse or having handled the chaos that follows a long lasting power cut at a full-to-the-brim-hotel to more...basic things.
Like today when I heard our little man moving his little stool around upstairs, and a little while later calling Mammy! Poo! He then had, all by himself, put his little child seat on the toilet, moved the little stool to the toilet, climed up and then done a poo in peace and quiet.
When I got there, he was sitting on the toilet as if it was something he did everyday, but still looked rather pleased with himself. Especially when the mammy gave him a big hug and called him a really good big boy with eyes gleaming with pride!
As I said, there's pride and there's pride...
A little less praise was given when we later on went for a walk with him in a push chair so that he'd fall asleep. It normally takes no time at all for him to doze off, but today I got to listen to him screaming I DON'T WANT TO and trying to stand up in the push chair for the better half of the walk.
P a t i e n c e is a virtue...
No comments:
Post a Comment