Kerry in Sweden? Härlig träning!

It sort of feels like Kerry has moved to Sweden at the moment, the weather is miserable! Wet, grey and COLD! I don't like it at all...
Where did the beautiful summer go? I think perhaps Siobhan and Jerry took it with them...
Liam has today started his taxicourse, so hopefully he'll soon be driving around in a taxi!

Now, doggy stuff...
Jag har idag haft en telefonsession med min ovärderliga PT Sharon. Vad gjorde jag utan henne?!
Sist vi träffades fick jag råd att ge tydliga signaler om när vi ska vara aktiva, när vi tar en paus, när han gjort fel, avslut osv. I sittandet backar han gärna först, innan han slår ner rumpan, så förslaget där var att träna i ett hörn så att han inte kan backa, och bara belöna för korrekt utförda sitt. Korta pass, 20 sek, sen paus, 20 sek igen, paus osv.
Som belöning använde jag hans middagsmat, dvs rå kyckling. Långt ifrån det mysigaste som finns att hantera, men klart eftertraktat.
Jag gjorde precis som jag blivit instruerad, med jättebra resultat! Mot slutet fick han till ett par riktigt fina, rena sättanden. Och allt med massor med energi! De gånger han inte svarade alls, utan bara satte sig och tittade på mig, vände jag mig om från honom med resultat att han sökte upp mig.
Superduperkul!!!!!!


Kortet har jag lånat av en av kameradamerna - Catrine? - på skyddsträningen i Smedsbo.

Update

My humble apologies for the total lack of updates lately. I've no good excuses at all, and not even any bad ones...
Anyway, last week Liam's sister Siobhan with hubby-in-spirit Jerry came to visit. As the plan was to head to Eckerö on Thursday, we headed straight to mum's and dad's on Wednesday eve. The compulsory, but lovely, barbeque was had, and after that a game of Kubb. Siobhan and I totally wiped the floor with lads and won a grand victory!GIRL POWER!!
The following morning they all headed off fairly early - Liam, Siobhan, Jerry and dad (aka the driver) - whereas I stayed at home and worked for a few hours.
Around five-ish I heard them coming up the steps after a good day on the boat. Or, maybe I should say I heard them stumbling up the steps, a small bit unsteady on the feet. Not due to sea-legs, but due to one too many beers...
After dinner I managed to get them all into the car to travel home to Sala again. I'm soooo thankful the police wasn't out doing their checks, cause no way would they have believed that I had had nothing to drink with alcohol fumes in the car enough to knock out an elephant!
When I got home from work on Friday, we packed the picnic basket and went down to Järndammen for a bbq by the lake. The weather was fab, and the food good. Jerry did have some opinions about the mosquitos, but I didn't see a single one, so I think he was pinching himself and then scratching just for us to feel sorry for him! ;)












That eve was finished off at the local bowling hall, where we showed just how crappy we are at bowling! But it was great fun! I won the actual game, but Siobhan won the style-prize for her leg-flips!
In all we had a wonderful time while they were here, and Sweden showed itself from it's very best side offering splendid sunshine and warmth.

Ok, now the bits I do in Swedish. The dog related part, that is.
Träningsmässigt ska jag skam till sägandes erkänna att jag legat lite lågt. Vi har förvisso tränat nästan varje dag, men kanske inte riktigt med den entusiasm jag vill ha. Hos mig själv, alltså!
Mycket fokus har legat på inkallning, då han hade en liten svacka på just det området. Eller, nu ska jag ju vara helt ärlig - jag gav honom en liten svacka.
Han har börjat med ett otroligt frustrerande beteende, där han tvärstannar och bara står stilla. Inte ett steg åt nåt håll, bara står och stirrar på mig där jag hoppar omkring, tjoar, tjimmar, skramlar med godisburk eller springer i motsatt riktning. Allt för att få lille herr Ashiki att komma. Utan större framgång, kan jag tillägga. Frustration på topp, med andra ord.
Så en dag, en riktig Murphys-lag-dag, där humöret inte direkt låg på topp som det var, gick jag helt sonika fram till honom och skulle ta tag i halsbandet och koppla honom. Nu är det ju som så att om man är topp-tunnor-rasande så har man en allt annat än inbjudande och lekfull approach, så Ashiki tänkte hellre fly än illa fäkta och drog iväg åt ett annat håll. Och så hade vi lagt ribban.
Efter lite självrannsakan, efter att jag slutat svära och osa rök ur öronen, fick jag ju erkänna att jag bara hade mig själv att skylla, och att det var dags att sätta på sig tankemössan.
Jag förfärdigade två kampleksaker av ett gammalt grimskaft som jag hittade i gömmorna, och som är i lagom tjocklek för en liten 5-månaders mun. Den hade jag sedan troget med mig så fort jag lämnade lägenheten med hundarna, och lekte massor med honom. Både lite helt apropå, och när han kom på inkallning. Lek, lek, lek. Och lite mer lek.
Det verkar ha gett resultat, för även om han fortfarande "fryser" ibland, får jag honom med mig och jag viftar lite med leksaken eller springer ett par steg från honom.

Vi har även varit och tittad på skyddsträning i Smedsbo, något som både jag och Ashiki tycker ser superkul ut! "Passa dig du bara", hör jag Ashiki säga, "så fort jag har mina riktiga tänder kommer jag och biter på dig jag med!"
Det är superinspirerande att titta på dessa duktiga hundar, som tycker det är såååå himla kul!
Och superkul att titta på min bror in action, vilket jag ju inte riktigt har gjort förut. Jag bugar ödmjukt, Jocke, och säger "Fy f-n vad du är duktig, och vad jag bara inte har fattat vidden av ditt kunnande tidigare!" Får jag en bråkdel av ditt hundkunnande en dag, då är jag nöjd! Känner mig så oändligt tacksam för att du och Sharon finns tillhands för mig och mina hundar närhelst jag behöver det! Jag ska göra mitt bästa för att suga åt mig all er kunskap, och praktisera den! Bugar ödmjukt än en gång...

Igår hjälpte min Personal Trainer, dvs Sharon, mig att lägga ett litet premiärspår åt Ashiki.
Han var rätt fundersam över vad det var han skulle göra egentligen, och varför det låg korv på gräset. Äh, förresten, korv är ju inte så där jättegott... äter väl då, men bara för att det råkar ligga där... Inte supermotiverad, med andra ord. Vilken hund älskar inte korv, liksom????
Ja ja, jag provade nu på morgonen igen, men denna gång med frukost-köttfärsen. Och se då var det en helt annan femma! Jag ska väl inte påstå att han rusade fram, men gick ganska bra från steg till steg och missade bara ett par stycken. Han nosade aktivt, och höll motivationen rätt bra tycker jag. Kanske börjar poletten sakta röra sig neråt för att inom kort landa helt.

Han har vuxit rejält, och har fått den färg han kommer att ha (hoppas jag). Fin tigrering, och inte så väldigt mycket svarta täckhår. Jättefin svart mask och mörka tassar. Hoppas hoppas att han ser lika läcker ut även när han blir långhårigare, för nu är han fin, min lille Ashiki.
Ikväll ska vi upp på klubben och titta och träna lite, så det är dags att fylla på blodpuddingsförrådet!!

Bastu + hund=bastuhund

Så måste det helt enkelt vara.
Att Zassi älskar att basta, det visste vi redan. Så fort vi säger "Ska vi basta Zassi" drar hon som en avlöning ner för trapporna och sätter sig och väntar utanför bastun. Men så är hon också den hund som i Irland somnade så nära elden i öppna spisen som hon kunde komma.
I dag tänkte vi även testa om lilla Ashiki ville hänga med ner i bastun, utan att egentligen tro att han skulle, eftersom han inte är särskilt värmetålig. Han hängde glatt med ner, och blev mycket glad när han såg duschrummet! Tänka sig, ett helt rum där man kan få plaska med vatten av hjärtats lust! När vi öppnade dörren till bastun hoppade Zassi genast upp på första laven - i familjen allmänt kallad hundbänken eftersom det är mer än en hund som legat på den - och lade sig ner.
Ashiki gick nyfiket in och nosade lite, och klättrade sen även han upp på hundbänken, och hittade vattenhinken! Vilken julafton!!!
Efter ett par minuter såg han ut att vara rätt varm, så jag öppnade dörren och släppte ut honom, följde honom upp och återvände sedan till värmen.
Efter de sedvanliga 10 minuterna hade Zassi fått nog, så vi öppnade dörren för att släppa ut henne. In for med blixtens hastighet ett brunt lurv och hoppade resolut upp på hundbänken, medan Zassi gjorde sin sorti.
Så nu är det ett faktum, vi har inte en bastuhund, utan två! Hur många kan stoltsera med det?
Det är inte utan att jag blir lite full i skratt!!

Igår var jag och hundarna i Möklinta och hade passivitetsträning medan ett entusiastiskt gäng hundar med mattar tränade lydnad.
Det var väldigt olika standard och kunskapsnivå på ekipagen, men ett hade de alla gemensamt - kärlek till sin hund, och en vilja att lära sig mer. Helt underbart tycker jag! Heja alla aktiva hundägare som gör sitt bästa för att aktivera och ge sina hundar en meningsfull tillvaro, på vilket sätt det än månne vara!

Min Zassi, som ju har lite issues med andra hundar var jätteduktig!! Hon har lugnat sig jättemycket, och skällde bara vid två tillfällen. Detta, för den som inte sett henne in action, är en ENORM förbättring! Jag är så glad! Kanske kan vi börja träna bland folk och fä snart. Ashiki var jätteåksjuk på vägen dit, stackars liten, kräktes en gång och dreglade i floder. Det är så synd om den lille kraken!
Hemvägen gick betydligt bättre, eftersom han var rätt trött då. Nästa gång vi ska ut och åka långt är det definitivt åksjuketabletter som gäller.

I övrigt går det framåt med träningen, han har mycket mer energi och intresse för träning och det är jättekul! Jag ser fram emot nästa omgång hos Sharon med båda hundarna. Eller alla tre kanske..

Nu ska jag dricka min stora kopp te, och njuta av kvällen med tre trötta hundar utspridda här och där.

Swenglish - thoughts and lite tankar

Yesterday we spent the day in Smedsbo, much to Mulle’s delight. And Bill’s and Liam’s, if I’m to be honest….
(If you find it rather confusing with me switching and swapping between English and Swedish, I apologise. Knowing that my English speaking family – friends included – aren’t too interested in the doggy-bit, I’ll keep that in Swedish and the rest in English. I think.)
Anyways, Mulle had Liam playing with him ON the trampoline, and Bill UNDER the same. Liam’s job was to bounce with him, Bill’s to push him up from underneath. They then had the normal tractor race around and around and around the table on the terrace, with Liam chasing him. Then I think it was horse-riding (the stick-horse model) with a water pistol in one hand while Mulle ran from one end of the room to the other non-stop. He then allowed Bill to “ride” behind him, which meant Bill had to run behind Mulle from one end of the room to the other. Again and again and again. I also believe there was a certain amount of sword-fighting with sticks and PANG-ing with the (empty) water pistols. Mulle had the big blue one and Bill the small green one. Needless to say, by the time we’d had our very delicious – as always – dinner, all boys were beyond knackered! On the other hand, they might as well get used to it, cause God knows there will be plenty more of that soon!
I so wish I’d had the camera with me!!

While the boys were playing Sharon and I did some dog training, which I’ll write about in Swedish cause I think you Irish folks might drop dead from boredom…
Som sagt, vi körde lite träning med Ashiki. Han har hittills haft ett tämligen svalt intresse för det här med godis, leksaker (i träningssammanhang) och det mesta, så det har varit lite knökigt. Nu har vi hittat något som åtminstone just nu verkar funka bra, blodpudding i brödsmulor. Mumma! Det enda jag gör just nu är att klicka på ALLT som han bjuder på, för att få igång honom lite. Inser ju raskt hur totalt grön jag är på det här med hundträning! Trots ett antal hundar har jag hittills aldrig tränat aktivt, så det här är en helt ny, men spännande värld. Mitt stora problem är att jag avskyr att inte kunna, och vill helst att kunskap bara ska hoppa in i huvudet på mig NU! Men så funkar ju inte verkligheten…
Som jag sa till Sharon, ge mig vilken häst i vilken ålder som helst så vet jag precis vad jag ska göra, men här… Nix! Men det är väl här utmaningen, och det roliga, ligger! Hästar har jag trots allt hållit på med i över 20 år! Hmm… kanske ska jag vara lite snällare mot mig själv….Prestationsångest är väl annars mitt andra namn…
Passade även på att ta ut Zassi en sväng. Henne har jag ju mest annars bara kört lite totalt oplanerad klickerträning med, mest för att det är kul. Men det är svårt, för mig i alla fall, att hitta motivering till nåt som jag endast gör för att det är kul. Jag vill gärna ha något slags riktning och mål att träna mot för att ge lite mening åt det.
Zassi (min irländska gatuhund, terrierkorsning) är precis sån som jag vill att Ashiki ska bli, i sinom tid. Supersnabb, superaktiv och bara älskar att få jobba! Fick lite övningar av Sharon att jobba med, och blev sen informerad om att henne ska jag minsann tävla med innan sommaren är över. Och det kan ju bli rätt intressant, speciellt i platsliggning, eftersom min Zassi har lite egna idéer om det här med andra hundar…

Annars är det ju som så med mitt nya hunderiliv, att jag inte har några som helst tävlingsambitioner! Vad jag vill med mina hundar, och i synnerhet Ashiki, är att få glada, lyckliga och harmoniska hundar, som jag kan utvecklas med och träna tillsammans med. För att det är roligt, och för att göra saker tillsammans! Idag är Ashiki 3,5 månad, bara en bäbis, och jag tänker låta honom utvecklas i sin egen takt, även om det tar 3 gånger så lång tid med själva träningsbiten. Han får just nu så otroligt mycket stimulans bara av vardagslivet. Han leker med Abi och Zassi, vi är ute och tittar på nya saker, åker till ”mormor och morfar”, åker till Smedsbo med allt vad det innebär, nya människor….. Det är rätt mycket bara det i en liten valps liv. Under tiden tränar vi lite på hans nivå, och på hans premisser. Tids nog kommer det helt garanterat att bli mer energi och en annan inställning till tränandet, men till dess får han vara det barn han är. Jag hoppas ju att ha många långa härliga år framöver med honom! Och samtidigt kan jag börja mer aktivt med Zassi som bara älskar tränandet! Med henne kan jag träna mig själv – väl behövligt – och ha mer utrymme för misstag utan att det blir katastrof.

Från mina år som aktiv tävlingsryttare vet jag hur lätt fokus flyttas från det underbara i att bara ha häst, träna tillsammans, rida ut och njuta av livet med häst till att allt blir inriktat på tävlandet. För vissa är det just det som är drivkraften, men i mitt fall blev det dessvärre mest ett ändlöst ”harvande” i ridhuset vilket varken jag eller häst tyckte var jättekul till slut, och i slutänden tappade jag glädjen i ridningen. Det är för mig precis lika värdefullt att få skritta ut i skogen en tidig morgon och lyssna på tystnaden, eller tokgaloppera på en stubbåker som det är att få köra ett riktigt hopp- eller dressyrpass. Det är balansen som är det viktiga, och det svåra.
Jag vill till varje pris undvika att ramla ner i samma fälla med Ashiki, och därför värnar jag glädjen i att ha valp, att få sitta i skogen och bara andas med en underbar ulltuss i knät, att skratta åt honom, Abi och Zassi när de leker som tokar. Att bara få vara med mina bästa vänner hundarna. Det är det som ger glädje i mitt liv!

Det blev ett långt inlägg det här, men ibland kan det bara skönt att få berätta om sin egen syn på tillvaron.

Stora kramar!

Breakthrough!

Det har varit lite för länge sedan jag uppdaterade bloggen, och min enda ursäkt är att jag inte har haft så där väldigt mycket att berätta om.
Min och Ahsikis träning har dessvärre legat lite på is ett tag, mest beroende på att jag har haft svårt att hitta en belöning som är tillräckligt intressant för honom. Korv ligger långt ner på listan, köttbullar funkar ibland rätt bra ibland inte alls, kampleksak eller boll fungerar inte riktigt bra heller i detta skede.
Idag tänkte jag att jag helt sonika ska prova med hans mat! Eftersom att han nu är en helt rå-utfodrad hund kändes köttfärs som ett klart mycket mindre kladdigt alternativ än kyckling på just den fronten, och just köttfärs stod på menyn idag så sagt och gjort!
Till saken hör att han nu när vi gått över till att ge honom mat 3 gånger om dagen faktiskt är hungrig när det är matdags, så det var givetvis en "added value".
Just nu klickar jag för i princip allt, bara för att han ska göra kopplingen mellan "action" och belöning, och med köttfärsen som belöning var han riktigt riktigt aktiv. Superkul! Helt plötsligt känns det lite mer motiverande!
Annars fungerar lill-killen riktigt bra på promenad, både lös och i koppel, även om inkallning fortfarande ligger högt på träningslistan.
Jag ser det i och för sig inte som TRÄNING, utan mer som en självklarhet för en lycklig hund och en lycklig matte. Min hjärna fungerar inte alltid helt logiskt...
De som träffade min Mizzi, vet att hon var en oerhört lydig och lyhörd hund som aldrig någonsin gick kopplad. Detta till trots har jag aldrig ansett mig ha tränat henne...
Tror kanske att definitionen av träning för mig innefattar brukshundsklubb, instruktör eller tävlingsinriktad träning.
Mycket dravel blev det! Men summa summarum - jättekul att jag idag fick fram lite egen bjudning hos Ashiki!!

I övrigt växer han så det knakar, klämmer i sig i runda svängar 800gr mat om dagen, älskar duschen, drar till sig uppmärksamhet var han än går och är i största allmänhet helt underbar!

Fetching a bowl...

Some pictures from yesterday's rottweiler date, and also a short film of Ashiki fetching a bowl...'