Fåntrattarnas kväll / Silly me

Märkligt det här med att jobba hemifrån sent på kvällen. Jag vill ju helst få sitta med fötterna i högläge under en varm filt med en hund i knät och den andra vid min sida. Bredvid mig vill jag ha en rykande kopp te och gärna ett ljus eller två tända.

Istället sitter jag vid köksbordet med en vovve snarkandes i säckesängen på golvet nedanför stolen och en kopp te bredvid datorn. Ett ljus har jag tänt, bara för att, men dess sken slukas helt upp av taklampans, filten lyser med sin frånvaro.

Och ändå på något sätt känns det rätt okej, lite fånig martyrkänsla "Här sitter minsann jag och sliter i mitt anletes svett medan ni andra i hela världen sitter i soffan och myser (öööhhh, större delen av värden har ju inte ens en soffa att sitta i)". För det finns ju självklart inte någon annan i Hela världen (hehe, internt skämt) som jobbar sent... Så ypperligt fånig jag är!

Dessutom jobbar jag ju faktiskt inte i skrivande stund, trots att pappershögen ligger och skriker bredvid mig.

Jaja, får trösta mig med att jag åtminstone inser hur fabulöst fånig jag är!

Nu, åter till det magiska datumet i maj.

It's kind of weird this whole working-from-home-in-the-evening-thing. I would so prefer to be tucked up on the couch under a warm blanket, with one dog on my lap and the other beside me. A hot cup of tea on the table, and one or two candles lit.

Instead I'm parked at the kitchen table, with one doggie on the bean bag by my feet and a cup of tea beside the lap top. I have lit a candle just for the sake of doing it, but can hardly even see the flame in the light from the lamp in the ceiling. The warm blanket is no where to be seen.

And still, in some silly old way, it feels kind of good to be sitting here. You know, the suffering martyr "Here I am, slaving away while the rest of the world are snuggled up on their couches (never mind the fact that half the world don't even HAVE a couch to snuggle up on)". Cause of course, there is no one else in the whole wide world who's working late... How exquisitly silly I am!

Not to mention the fact that I'm not even working in this very moment, even though the pile of paper is calling out for some attention.

Well well, at least I realise myself how delightfully stupid I am!

Now, back to the magical date in May...