Mötte i morse en gammal klasskamrat på tåget in till jobbet. Hon har sedan länge flyttat härifrån, men är tillfälligt tillbaka. Skälet till att hon just idag skulle åka med samma tåg som jag, var att hon skulle till det stora sjukhuset.
Medan landskapet susade förbi utanför tågfönstret berättade hon om vad hon och hennes familj varit med om den sista tiden. Allvarliga sjukdomar i närfamiljen, hennes egna ihållande och svåra ryggsmärtor, tiden då hon var riktigt sjuk och förlorade ett barn, glädjen över att igen vara gravid och de ökade ryggsmärtor graviditeten innebar. En tuff förlossning, och en ännu tuffare tid efteråt. Och nu ytterligare en resa till sjuhus. Så många djupa dalgångar, och underbara glädjetoppar som dock kanske inte nått riktigt lika högt som dalarna varit djupa. Jag ryser när hon berättar, och tänker Hur orkar hon?? Var hittar hon styrkan? När vi skiljs åt ger jag henne en stor kram, och önskar henne lycka till idag. Känner själv hur glättigt tomma orden blir, och hur glättigt käcka vi låter. Men kanske är det just så man tar sig igenom dagen.
Jag fortsätter min promenad till jobbet, och tänker på hur olika livets lott delas ut. Alla har vi våra smärtor, sorger och glädjestunder, och ingens känsla är mindre än någon annans. Och ändå känner jag att den gode guden i sitt utdelande av det goda och det onda gjorde det med slev snarare än med vattenkanna. Det tycks mig ganska ojämnt fördelat. Min älskade vän T, precis som E, fått en rejäl slev av det onda. Förvisso har hon även fått en rejäl skvätt av allt det goda i livet, tvivla inte på det, men ibland tror jag allt att ond-sleven var ett par storlekar större än god-sleven.
När jag tänker på dessa två fantastiska kvinnor, som trots konstant smärta, ler och lever sitt liv efter bästa förmåga, känner jag att jag banne mig inte har rätt att klaga över att det flyger dammtussar ur plånboken med jämna mellanrum. Jag är frisk. Jag är smärtfri. Och det är banne mig inte kattskit det!
On the train into work this morning, I met an old school friend. She has long since moved away from our home town, but was temporarily back. The reason to her being on the same train as me, was that she had an appointment at the big university hospital.
While the train made it’s way through a lush and green landscape, she told me what she and her family had been through lately. Serious illness in the near family, her own constant back pains, the time when she was seriously ill and lost a baby, the joy of being pregnant again and the increasing back pain as the pregnancy progressed. A really tough delivery and even tougher times afterwards. And now, yet another journey to a hospital. So many really deep downs, and joyful peeks that somehow don’t seem to be as high as the deeps are deep. I feel a chill running down my spine as she tells her story, and I keep thinking Where does she find the strength?? When we part ways, I give her a big hug, and wish her the best of luck at the hospital. I hear how chirpily empty the words sound, and how chirpy we sound. But maybe that’s the best recipe for getting through the day.
I continue my walk to work, and think about how unevenly the good Lord above has spread his graces. We all have our pains, sorrows and joys, and no one’s emotions are less than anyone else’s. And yet I feel that when the big man above spread the good and bad, he did it with a ladle rather than with a watering can. It seems rather unevenly distributed. My darling friend T was, just as E, given a huge ladle ful of BAD. She has indeed been give a decent enough share of the good, but I really do think that the "bad" ladle is a few sizes bigger than the "good" ladle.
When I think of these to fantastic women who, despite constant agonizing pain, live their lives to the very best, I feel that I sure as heck have no reason what so ever to complain about moths taking up quarter in my wallet. I’m healthy. I’m free of pain. And that is no muck!
No comments:
Post a Comment