Det är banne mig inte klokt vad vi är bra i receptionen! Allting går som en dans! Nu är det väl kanske inte BARA våran förtjänst, men ändå... Lite högfärdig kan man väl får vara så här i juletider!
Vi hade ju som sagt 2 mottagningar i går, där de två brudarna - av förklarliga skäl - helst ville undgå att se varandra. De första lyckliga tu kom in, och skulle ha sina foton tagna i pianorummet. Det var i alla fall planen. Men se, det där stackars pianot fick minsann inte se minsta skymt av brud och brudgum. Istället var de överallt annars i lobbyn, och fotograferades än här och än där. Och möblerade om i stort sett allt, för självklart var möblerna i vägen mest hela tiden. Fotografen lovade innan brudparet kom in att han utan problem skulle vara färdigfotograderad inom en halvtimme. HA! Hörde honom säga "last photo" minst 375 gånger, medan han flyttade bruden en halv centimeter till höger, sen till vänster; bad henne höja högra axeln, sänka vänstra stortån och vinka med båda öronen; för att sen upprepa proceduren med brudgum, brudparet tillsammans, brudtärnor, föräldrar, och hela tjocka släkten. Ungefär. Under hela denna procedur höll sig vår aldrig-någonsin-överarbetande-porter S i närheten. Så mycket i närheten att jag misstänker att fotografen kommer att slita de få hårtestar han har kvar när han framkallar korten och hittar ett oväntat huvud i hörnen på alla foton....
Men hur som haver, halvtimmen gick, och mer därtill, och vi väntade brudpar nummer 2 vilken minut som helst. Vi var med andra ord en aning stressade, eftersom vi dessutom var tvugna att återställa ordningen bland möblemanget, så K gick slutligen fram till fotografen och sa att nu fick det minsann vara nog. Han tittade på henne och sa, bara två minuter till för de sista korten. K började nu se en aningen högröd ut i ansiktet, och vad som var misstänkt likt rök började puffa ur öronen... Han insåg här att han var oerhört nära att få leta efter sin kamera på ett ställe av kroppen dit solen strålar ALDRIG når, och tog sitt pick och pack och avlägsnade sig.
Vi lotsade brudparet med tillhörande släktingar till den del av hotellet där de skulle hålla hus, skyndade oss att ordna till möblerna och inväntade nästa gäng. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Ungefär 45 minuter senare kom de... Men oj vad vi var redo för dem då!
Kvällen förflöt sen helt utan problem, och vi gratulerade varandra till ännu en superbt genomförd dag och kväll.
Hur kvällens övningar förflyter är jag än så länge lyckligt ovetandes om. När jag lämnade jobbet höll vi som bäst på att göra våran incheckningsdans bakom den allt för lilla receptionsdisken, så forstättning följer.
Det enda jag vet är att när kvällens gäster staplat i säng, kommer morgondagens bröllop att förberedas. Brudparet har anlitat en bröllopsspecialist som ska göra om PRECIS hela rummet. Anlägga dansgolv av glas, sätta upp en egen scen, måla väggarna skära med gröna elefanter... Nja, det sista var lite hittepå, men ni förstår kanske andemeningen. Och nåde dem om de så mycket som lämnar en liten fläck på väggarna eller sliter upp en enda tråd i heltäckningsmattan, för då kommer de att ha en MYCKET arg Herr VD i bakhasorna.
Men det ska onekligen bli kul att se exakt vad de kommer att göra med rummet.
Nu ska jag sätta mig i soffan med en kopp te och min nyinköpta Henning Mankell bok. In änglish.
No comments:
Post a Comment