Underbart solig dag idag, så jag skyndade hem från jobbet för att slå ihop in pajdeg innan jag tog mig ut i parken. Mätte up mjöl, och skar smör i små kuber, som sig bör. Men så var det då den där lilla detaljen med kombinationen Sara och Kniv. Vi vet ju alla vad som hände den där sommardagen när jag fick för mig att tälja lite - as you do - och slutade ett par fingertoppar kortare... Nåväl idag skulle jag ju bara skära i smör, så jag tog en av de fina MATknivarna jag fick efter mormor och skar fina små kuber. Helt slät och utan tänder. Kniven, alltså, inte smöret. Tror ni det hjälpte?? NÄ, jag lyckades minsann med konststycket att skära mig mellan pekfinger och långfinger på vänster hand så blodvite uppstod. Med en slö matkniv... Det måtte vara en gudagiven talang!
Fick ialla fall till den där degen, plåstrade om min hand och begav mig ut i parken med kameran i högsta hugg för att bjuda på ett smakprov av vad Killarney National Park har erbjuda måndagen före jul. Hade en underbar promenad ända fram tills dess jag framför mig hade ännu en del av det irländska innanhavet. (Se foto ovanför) Tog av mig strumpor och skor och kavlade upp byxorna, och började vada... Och ett kan jag tala om - det var banne mig inte varmvatten i den pölen inte! Med vatten upp till knäna var jag tvungen att stanna ett antal gånger för att förvissa mig om att jag fortfarande hade 10 tår, för känna dem kunde jag då inte! Och det var inte en meter att vada igenom, utan snarare 100 meter. Barfota. I iskallt vatten. I december. En vecka före jul. Tänk om jag ändå kunde låta bli att hamna i såna här situationer hela tiden... En annan gudagiven talang, misstänker jag. Och om den nu är gudagiven är det väl lika bra att göra det bästa av den!! Fina bilder blidde det i alla fulla fall!!
Fick ialla fall till den där degen, plåstrade om min hand och begav mig ut i parken med kameran i högsta hugg för att bjuda på ett smakprov av vad Killarney National Park har erbjuda måndagen före jul. Hade en underbar promenad ända fram tills dess jag framför mig hade ännu en del av det irländska innanhavet. (Se foto ovanför) Tog av mig strumpor och skor och kavlade upp byxorna, och började vada... Och ett kan jag tala om - det var banne mig inte varmvatten i den pölen inte! Med vatten upp till knäna var jag tvungen att stanna ett antal gånger för att förvissa mig om att jag fortfarande hade 10 tår, för känna dem kunde jag då inte! Och det var inte en meter att vada igenom, utan snarare 100 meter. Barfota. I iskallt vatten. I december. En vecka före jul. Tänk om jag ändå kunde låta bli att hamna i såna här situationer hela tiden... En annan gudagiven talang, misstänker jag. Och om den nu är gudagiven är det väl lika bra att göra det bästa av den!! Fina bilder blidde det i alla fulla fall!!
No comments:
Post a Comment